Någon form av mål?

Nu har jag börjat fundera på det där med mål igen. Ni som har följt mig ett tag vet att jag knappt springer lopp, eller ja, jag har sprungit ett lopp hittills: Midnattsloppet 2014. Samtidigt så ser jag ju hur taggade alla andra verkar bli av att peppa inför lopp, så jag kände att jag kanske också borde? Jag vet inte varför det inte har blivit så många lopp för mig? I sommar var det ju egentligen tänkt att jag skulle springa fjällmaraton, men företaget tog all min tid ett tag och träningen blev liksom inte av så jag fick hoppa av.

Nu funderar jag dock på om jag inte ska ta och anmäla mig till Blodomloppet, 1 mil? Det känns ganska lagom tycker jag. Loppet går i augusti så då kan jag ägna sommaren åt att slipa på formen. Det skulle faktiskt vara roligt att ha något att träna till, det får jag motvilligt erkänna. Innerst inne bor det ju faktiskt en liten tävlingsmänniska som vill komma ut.

20170525_114938-01.jpeg

Dalarna och farten

Halloj! Hur har helgen varit? Min har varit supermysig och ganska så fullspäckad. Vi började med en snabbtripp hem till mamma i Dalarna över fredag/lördag. Där hann vi med grillning, utflykt och lite löpning. Idag har vi roddat med nya sängar. Verkligen på tiden då vår gamla började luta inåt och gjorde att både jag och Daniel ägnade åt något slags nattlig klättring för att inte rulla på varandra. När sängarna var färdiginstallerade hann vi med en middag med Daniels pappa och Eva också. Indiskt! Mmm.

20170609_193926-01

Vy över min hembyggd!

Men löpning var det! Jag tog en runda med min bror i fredags kväll. Han har inte sprungit så länge men är betydligt snabbare än mig. Så himla kul ändå, att kunna springa med honom. Det fick mig att tänka en del på det där med farten dock, vad den betyder för mig? Å ena sidan är det bra att springa med någon som är snabbare. Det gör att en pressar lite, lite mer och kommer ur sin bekvämlighetszon. Å andra sidan är det också lite jobbigt psykiskt. Jag kan inte riktigt komma ifrån den där känslan av att sinka.

20170609_220613-02

Efter springfie

Det är så löjligt egentligen, för farten ska inte betyda så mycket. En löpare är en löpare oavsett fart. Punkt. Samtidigt är det ju en referenspunkt på något sätt. Jag har varit mycket snabbare än vad jag är idag, något som både peppar och är lite jobbigt. Det peppar eftersom jag vill upp på samma nivå igen, men sen är det ju jobbigt eftersom jag ibland kan känna att det var onödigt att slarva bort en bra form. Förstår ni hur jag menar?

20170609_193936-01

Jag har nog alltid egentligen varit fascinerad av det där med fart. Jag lägger absolut inga värderingar i hur fort någon annan springer. Tycker inte alls att långsamt är dåligt, tvärt om! Jag har ändå varit på en plats där 200 meter kändes som döden en gång i tiden, så jag vet vad som krävs att släpa sig runt fem kilometer i lägsta möjliga tempo. Det är liksom inget en gör i en handvändning. Ändå vill jag själv vara snabbare? Fast det är väl kanske ganska mänskligt att sträva uppåt och framåt på något sätt.

Vad har ni för förhållande till fart?

Snuva och marton

Hej lördag! Hoppas ni har det bra! Jag har bänkat mig för att titta på Stockholm maraton. Det har nästan blivit lite av en tradition nu. Är så sugen på att en gång springa det där loppet själv. Nu ser jag istället fram emot att läsa Idas/träningsbloggats race report. Det är så spännande att hon ska springa!

Min egen träning har det dock inte blivit något av den här veckan. Istället fick jag en ond hals och en snorig näsa. Jag som ville springa ju! Nåja, jag har hela sommaren på mig 🙂

Att vara sin egen

De senaste dagarna har varit tysta här på bloggen, mycket på grund av det härMen nu börjar jag så smått se ljuset igen vilket är så himla skönt! Någon träning har det inte heller blivit, men imorgon tänkte jag ge mig ut på en lugn runda. LÄNGTAR.

Annars så tickar det lilla livet på som vanligt. Även om det har varit lite grått i veckan så måste jag säga att jag trivs som fisken i vatten som egenföretagare. Ibland får jag nästan en overklighetskänsla: Jag rattar det här helt själv!? Det är superhärligt, speciellt som nya kunder kommer till och faktiskt gillar mitt arbete. Nu ska jag till exempel sätta mig ned och skriva om hälsa och mineraler. Det är ju en dröm att få hålla på med sådant en faktiskt brinner för och tycker är intressant.

Att vara min egen känns ibland som enda vägen för mig. Jag har ett enormt behov av att bestämma själv och styra min egen tid. Det innebär så klart inte att det ändå inte blir mycket jobb, men det känns ändå som jag har makten. Vill jag så kan jag sätta mig ute i solen och jobba en stund. Eller nåja, när någon kommer på hur sjutton en får bort solblänk på skärmen kan jag göra det. Nu ska vi inte glorifiera i onödan här 🙂

Lade förresten till en flik här på bloggen ”Anlita mig som skribent”. Även om det fortfarande ska vara mest löpning och mat här så vill jag ändå knyta bloggen till den andra delen av mig. Meningen är att den där lilla fliken ska bli en liten portfolio vad det lider också. Tänkte ett tag att jag skulle ha en separat skrivarsida, men satsar nog mer på att integrera mitt arbete här. Det räcker liksom att driva en blogg känner jag, i alla fall för nu.

Oh, förresten! Såg att bästa Ida/Träningsblogga ska ratta Runkeepers Instagram. Stort tycker jag, för hur många är vi inte som tagit våra första stapplande löpsteg med Runkeeper på armen, ibland med den där rösten på oavsiktlig maxvolym så att vi nästan hoppat ned i diket av skräck när den tagit ton. Eller är det bara jag. In och följ!

20170523_154423-01

 

 

Första riktiga sommardagen

Jag vet inte hur det har varit hos er, men här har det inte varit någon sån där klockren sommardag. Förrän idag då. Visst har det varit varmt och fint tidigare, men ändå inte så där så att det känns riktig sommar. Idag däremot är vädret alldeles fantastiskt. Solen skiner och jag har varit ute på balkongen och planterat. Jag råkade i och för sig visst plantera så pass att jag höll på att tuppa av. Det blir så enormt varmt på vår balkong.

Jag vet inte hur det blir med spring idag bara. Värme+pms+lågt blodtryck brukar inte vara någon höjdare. Hatar att bli sådär lätt i huvudet. Oftast blir jag inte det under tiden jag springer, det kommer efteråt. Visste ni det förresten, om en är en sån med lågt blodtryck (och förmodligen annars också) så är det bra att inte stanna tvärt när en sprungit klart? Det som händer då är att blodtrycket avtar trots att kärlen fortfarande är vidgade. Då kan det vara lite svårt att få ordentlig försörjning upp till knoppen. Eller, nu är jag ingen medicinskt kunnig person här, men jag tror att det är ungefär så det är. Ni behöver ju inte citera mig bara..hehe Jag brukar i alla fall traska omkring lite när jag kommit hem så att kroppen hinner med.

Nu kommer stackars helgjobbande Daniel snart hem, sen ska vi bara ha det fint och äta något gott. Kanske, kanske blir det en löptur ikväll när det blivit lite svalare.

IMG_3960

Pmds och träning

Igår morse vaknade jag och kände att något liksom svängt runt i kroppen under natten. Plötsligt känner jag mig oändligt trött,  kroppen är tung och allt känns jobbigt. I huvudet avlöser ångestfyllda tankar varandra och mitt humör är kort och vasst. Det är helt enkelt pms-veckan som inträtt, eller i mitt fall, pmds-veckan.

För er som inte vet är pmds en svårare form av pms. Det är ju rätt vanligt att en mår lite dåligt innan mens, känner sig svullen och låg, men för en person med pmds påverkar hormonerna mer än så. För mig är det mest påtagliga hur mitt psyke blir ett helt annat. Från att vara en människa som är nöjd med livet och ofta väldigt glad, trillar jag ned i ett mörker där ingenting känns speciellt kul och alla problem känns enorma. Jag påverkas även vid ägglossning, men då på ett lite annat sätt. Vid ägglossning får jag faktiskt ondare än vad jag får vid mens. Det är förresten oftast inte mensvärk som är ett problem vid pmds, utan mer det psykiska. Ägglossningskänslorna känns också på ett annat sätt. Om jag blir ledsen och ångestfylld innan mens, så blir jag mer arg och irriterad vid ägglossning.

Jag skrev en hel del om det här när jag bloggade förr, helt enkelt för att det är oundvikligt för mig att inte ta upp det eftersom jag faktiskt inte riktigt är mig själv två veckor av fyra. Dessutom påverkar det min träning enormt mycket. Faktiskt så till den grad att jag ibland tror att det är pmds:en som gör att jag ibland har svårt att springa regelbundet. Är det en dålig period går det bara inte. Då hjälper glada tillrop om hur mycket bättre en mår av träning föga. Det är svårt att förklara för den som inte själv har samma problematik, men kroppen blir så fruktansvärt tung och trött och psyket orkar helt enkelt inte.

Den här perioden verkar som tur var, vara en bra period för mig (det växlar en hel del från månad till månad), så igår tog jag mig faktiskt ut och sprang en sväng. Det var väldigt skönt även om löpningen går mycket tyngre under dessa perioder. Men det hjälper! Det gör att jag blir lite gladare och att jag orkar lite mer. Det hjälper dock inte när det är en dålig period. Då går det helt enkelt inte att springa.

En annan anledning till att jag tar upp det här är att jag vet att det finns många kvinnor som inte ens vet att de är drabbade. De tror bara att de är deppiga i perioder, eller till och med galna. Jag vill därför tipsa om att logga när exakt en mår dåligt under några månader. Då ser en tydligt om måendet faktiskt är cykliskt. Det finns många smarta appar en kan använda för det. Jag skriver ofta bara ned några ord, typ ”ångest”, ”rädd”, ”trött”, o.s.v för att få en överblick över hur läget är. Loggandet gör också att jag till en viss del kan distansera mig från känslorna. Om jag vet att jag hade ångest på precis samma dag förra månaden så förstår jag att det inte är jag utan hormoner som spelar mig ett spratt.

Det sorgliga i kråksången är dock att det inte riktigt finns något ultimat bot för pmds, men det finns saker som hjälper många. En del mår bättre av att se över kosten, en del äter p-piller och en del äter ssri. Själv gör jag det sistnämnda, något som gör att jag inte ramlar ned i mörkaste mörker. Dock hjälper det inte mot den förlamande tröttheten eller känslan av tyngd. Vården är också hopplöst oupplyst, faktiskt så till den milda grad att vissa läkare inte ens känner till problematiken. Jag hoppas så att det kommer  att läggas mer pengar på forskning runt denna kvinnosjukdom. Jag vet att det finns några forskningsstudier som är igång nu, och det vore för himla fint om de kunde hitta svaret på gåtan.

Om du känner igen dig så finns det några saker jag vill tipsa om:

  • Gruppen ”Vi som lever med pms & pmds” på Facebook.
  • Det här blogginlägget som förklarar känslan väldigt bra från bloggen Vill bara finnas.
  • Appen Hormone Horoscope som på ett roligt och pedagogiskt sätt förklarar vad som händer hormonellt i kroppen dag för dag. Den har gett mig många aha-upplevelser. Nu vet jag till exempel att det är progesteron som är boven bakom min trötthet.
  • PMS-podden! Jenny Öhrn Segolsson och Charlie Michaelsen poddar varje vecka om hur det är att leva med pms, både med allvar och massor av humor. Dessutom testar de friskt olika botemedel och redovisar resultatet i podden.

IMG_5361

Löpning väcker kroppen

Klockan fem i morse vaknade jag helt ofrivilligt och sen var det omöjligt att somna om. Gick upp, åt frukost och jobbade undan dagens viktigaste. Var klar redan vid 9.30. Jobbade lite mer, men sen var det som luften gick ur. Fastnade i ett evigt scrollande och stirrande och insåg att jag behövde ge hjärnan och kroppen en treat i form av frisk luft och rörelse.

Alltså, jag älskar att jobba med att skapa innehåll i form av text, det är bara det att det inte är en sysselsättning som kan anklagas för att vara speciellt fysisk. Ganska ofta händer det att jag fastnar vid datorn och det enda träningspass som erbjuds är några enstaka steg ut till köket för att fylla på mer kaffe. Det är så himla viktigt för mig att komma ihåg att röra mig. Det kom jag som tur var ihåg idag så jag drog på mig träningskläderna, snörde på skorna och begav mig ut i det härliga vädret. För vi har verkligen superväder här: Sol, klarblå himmel och luft som börjat dofta sommar.

20170523_154427-01

Mina stackars datorögon blinkade lite försiktigt mot allt det ljusa först, men sen var det bara härligt. Det blev en lagom runda i solskenet, precis så där så att hjärnan och kroppen skulle vakna till liv igen. Jag får påminna mig om och om igen hur mycket det gör för mig att springa. Jag mår så oerhört bra av det! Kommer alltid in piggare, gladare, mindre stressad och med mer energi.

Nu är klockan 17.00 och jag tänkte göra ett sista jobbryck för nu känns allt plötsligt bättre och lättare. Löpning alltså ❤ ❤ ❤

20170523_160837-01