Åldersnojan, den ytliga

Mycket, mycket bitter över att ingen utropade: ”Äru 34 år!? Hade jag aaaaldrig trott!” under faktainlägget. Nejdå, riktigt så illa är det inte och jag skulle dessutom aldrig bli bitter på er. Men faktum är att jag går och bär på vad jag skulle kalla ”en visuell åldersnoja”. För jag har egentligen inget emot att vara 34 år, det är skönt att bli äldre och 34 är dessutom inte gammalt. Men det betyder inte att jag inte tycker att det är jobbigt att åldras rent visuellt. Något som jag skäms lite för, för så ska man ju inte känna. Ändå är det sjukt många som känner så.

Men det är ju egentligen inte konstigt att en skräms av att se äldre ut. I vårt samhälle är det ju vara bra att vara framgångsrik och ännu bättre att vara ung OCH framgångsrik. Och om man inte är framgångsrik så är det i alla fall bra att vara ung. Gammal är inte så hett direkt (Vilket ju är urdumt för tänk så mycket erfarenhet och kunskap som kan sitta i några extra år).

Men min egen åldersnoja då, den visuella. Varför känner jag så? Ja mycket på grund av ovan nämna anledning, någon slags prestationspress. För när jag var 20 var det kanske inte riktigt så här jag tänkte att det var så här mitt 34-åriga jag skulle vara.
D.v.s: I processen att återhämta sej från någon slags utmattningsdeppression och lite vilsen. Snarare tänkte jag väl karriär och ”många bollar i luften” – framgång. Missförstå mej rätt: Jag älskar de flesta delar av mitt liv just nu men kanske inte den karriärsmässiga. Och det där ung och framgångsrik sitter hårt i mitt huvud. Jag trodde liksom alltid att det skulle vara jag. Och så kommer stressen: VAD SKA DU GÖRA MED DITT LIV?? OCH HUR SKA DU HINNA!!
Det är då jag drar den mycket, mycket logiska slutsatsen: Om jag i alla fall SER ung ut. Väldigt dumt men det sitter så förbannat hårt.

Fast, jag vet, min åldersnoja är väl inte direkt ovanlig. Vem blir inte glad när hen får åka på halv på bussen eller visa leg på systemet.
Nojar ni eller är ni så där här och nu-nöjda? Ler åt varje djupare linje i ansiktet och tänker att livet syns på er?

11 tankar om “Åldersnojan, den ytliga

  1. Åldersnoja hade jag nog mer när jag var yngre. För då ville jag gärna vara äldre. Jag trivs med att vara 39 och ser fram emot 40. Fick jag välja en ålder att stanna i hade det nog varit 36. Har aldrig fått visa leg på systemet, inte ens när jag var 17….

    Gilla

  2. Åh jag nojar! För mitt problem är att jag KÄNNER mig som en ung tjej men SER ut som en medelålders tant. Kompromissen jag har tänkt ro i land är att det är ok att vara medelålders om jag åtminstone är vältränad 🙂

    Gilla

    • Haha, nej, du ser väl inte ut som någon tant heller!
      Fast jag tror att det är det som är lite av en överraskning för oss när vi åldras: Den där vuxenkänslan en vänta på kommer aldrig. 🙂

      Gilla

      • Kanske inte på den studiofotade, proffsredigerade bilden jag använder som profilbild men när jag ser bilder från en fest el liknande brukar jag undra vem tanten som pratar med mina vänner är… Men jag jobbar på förändring!

        Gilla

  3. Jag fyller 30 i år och jag har panik över det ungefär varannan dag. Jag grät nästan på nyårsdagen när jag insåg att det nu var året då det är dags att inte vara 20 something längre…
    Men då har jag också haft åldersnoja sedan jag fyllde 25, vet inte riktigt vad det är med detta alltså!

    Gilla

    • Känner igen mej i det. Jag tror jag nojade första gången när jag fyllde 20 och inte skulle vara tonåring längre.
      Men du 30 är fint. Man är fortfarande ung men har mer erfarenhet och är tryggare i sej själv. Finfin kombo 🙂

      Gilla

  4. Men. Men. Jag kommenterade ju här. Hrmpf.

    I alla fall så skrev jag att jag visste ju hur gammal du var 🙂

    Och att jag inte hade någon eller har haft någon åldersnoja någonsin. Men jag är lite orolig över att jag inte har några barn och att jag blir äldre och jag vet inte om jag vill ha barn.

    Gilla

    • Ånej, försvann det?

      I det där med barn känner jag igen mej mycket. Skulle vilja ha lite mer tid liksom. Är inte riktigt där än känner jag och så är kroppen så himla obarmhärtig i det där. Svårt som sjutton!

      Gilla

  5. För mig handlar det inte så mkt om att jag blir äldre själv. Snarare att andra blir och att livet förändras. Man kan tycka att det är spännande. På ett sätt är det ju det, men på ett annat ger man ju upp en del av sin trygghet. Det där med barn och familj. Tänker mkt som du, tror lite det beror på nostalgi och separationsångest inför att få en ”egen” familj. En ny. Man är inte längre barn själv i sin ”gamla” familj. Eller det är man ju, men inte som förrut. Att själv bli mamma. En ny tid liksom. Känns både sorgligt och spännande. Speciellt när man älskar sin ”gamla” familj så himla mkt! Jaja lite tankar jag har:) vad gäller åldrande. Plus att jag drar ut gråa strån.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s