Förkylt och privat vs. personligt på nätet

image

God förmiddag på er! Först och främst vill jag bara säja: Ni är så enormt fina! Blir varm av era kommentarer.
Annars då? Jag vaknade upp och kände mej ännu lite förkyldare idag vilket är så himla trist. Dels tycker jag inte att det är superkul att vara en sån som hela tiden berättar om sin snoriga näsa och dels är det lite tråkigt att ha en träningsblogg utan träning. Men det är ju i alla fall Fredag! Härligt! Och så har jag några andra saker på hjärtat.

Jag tänkte nämligen igår på det här med att vara privat och personlig på en blogg. Jag skriver ju en del om att jag varit utmattad och deprimerad och tänker att det kan tolkas som utlämnande av vissa så jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring det. Först och främst: Det måste sluta vara så skamligt att inte må riktigt bra i själen! Det är inte fult och dessutom ingenting en själv rår för, det är ingen svaghet. Därför väljer jag, nästan lite trotsigt, att skriva om det. Jag tänker minsann inte skämmas över det mer än vad någon skäms över en bruten arm (och det gör en ju inte, såvida en inte gjort något superklantigt då). Det här samhället är så prestationsinriktat, det finns liksom inte plats för ledsna själar men ändå är det så många. Därför måste det få synas.

Sen har jag en regel när jag skriver om något lite mer personligt. Jag tänker: Finns det någon som jag absolut inte vill ska veta det här om mej, typ framtida arbetsgivare, spöken från det förflutna..såna ni vet. Om det skulle finnas det skriver jag det inte. Hitills har det faktiskt aldrig hänt. Dessutom är jag noga med att aldrig lämna ut någon annan.
Ibland kan jag faktiskt bli lite förfärad över hur privata vissa väljer att vara på internet. Jag tänker på statusar på facebook och blogginlägg om ex. bråk med partner eller ex, om vad man egentligen tycker om chefen.. Såna saker.
Jag tror att en måste vara lite noga med vad en skriver på nätet, det stannar ju liksom där för alltid.

Hur tänker ni om privat vs. personligt på nätet?

14 tankar om “Förkylt och privat vs. personligt på nätet

  1. Det är upp till var och en vad man vill skriva om. Det som är personligt för en är privat för en annan. Jag skrev mycket mer personligt förut, har ju bloggat sen 2006, men sen så hände en grej så att jag tog bort vissa gamla inlägg, blev mer privat och tog bort de flesta bilder på Facebook och låste Instagramkontot. Tråkigt och jag har tappat läsare men det får vara så. Jag har funderat på om man kan låsa vissa inlägg för att kunna vara mer privat men det verkar inte som att man måste låsa hela bloggen då.

    Gilla

    • Jo, så är det ju. En ska skriva om det som känns ok och bekvämt i magen men sen tycker jag att det är ett big no, no att lämna ut andra.

      Vad tråkigt att det blev så för dej. Men din blogg är underbar som den är tycker jag 🙂 På wordpress går det ju att lösenordsskydda vissa inlägg så att en har koll på vilka som läser men det kanske inte funkar likadant på din plattform?

      Gilla

  2. Klokt! Jag tänker ofta på vad som är okej och inte och att ju faktiskt vem som helst kan läsa. Men jag skriver bara sådant som jag kan stå för vem det nu än må vara som läser så det privata stannar privat :o)

    Gilla

  3. Nu skriver jag inte så himla mkt personligt i bloggen, mer sånt på twitter skulle jag tro eftersom jag i princip bara skriver om min träning i bloggen. Men jag skulle aldrig skriva ngt på twitter som jag inte skulle kunna berätta för folk i personalrummet eller till en elev eller till en vän på ett fik eller whatever. Att min chef dessutom följer mig på twitter är en rätt bra påminnelse om just det 😉

    Gilla

  4. men herregud ja…jag var ju länge urhemlig med mig själv på bloggen. Ingen i min närhet, inte ens min närmaste vän, visste att jag skrev, och så lät jag det vara länge länge. jag ville vara fri, få berätta precis och använda det som min kanal ut, så jag lämnade ut massor av nära o kära, fast ändå inte för att ingen visste vem jag var, och absolut inga foton såklart, så inte ens om min syster skulle komma in på bloggen av misstag så skulle hon kunna se att det var jag.
    sen blev det som det blev, bloggen blev en stor del av mitt liv, med nya bekantskaper och annat fint, så hux flux så berättade jag för min vän, som blev så ledsen o besviken att jag undanhållit det för henne. och jag förstod det, och hon förstod också, senare.
    plötsligt en dag outade jag min blogg på insta och sen dess är inget sig likt. i samband med outandet raderade jag givetvis en hel del inlägg, och det berodde inte på att jag inte skulle kunna stå upp för det jag skrivit inför personen det handlade om, jag ville bara inte att ngn annan skulle kunna koppla ihop texten med personen om du förstår…som de texterna om min pappa tillexempel.
    oj. nu blev det långt.
    men det viktigaste jag ville skriva var att du får ett fett high five för att du vågar skriva om det ledsna, det måste vi göra mer, jag tror att det är vår skyldighet.
    Du är fantastisk, och din blogg är topp fem rakt av. Kram, o keep going.

    Gilla

    • Ja, det är ju i och för sej ett alternativ, om en känner att en vill skriva av sej, att vara helt anonym. Då skadar det ju inte någon, varken en själv eller andra.
      Fast jag är glad att du ” syns” nu! Du verkar vara så himla fantastisk och jag skulle ha varit sjuuuukt nyfiken på vem du var om jag läst din blogg då. Eller, vi känner ju inte varandra men jag har iaf ett ansikte till texterna 🙂
      Stor kram!

      Gilla

  5. Jag håller med dig och jag gör som du – tänker igenom emellanåt ifall det finns något jag inte vill att ”alla” ska veta (ALLA läser inte min blogg men de skulle ju kunna hitta den…). Och visst finns det saker jag inte skulle skriva ut exakt (typ sex, kanske :-D). MEN (hade fö precis den här diskussionen med min lillasyster). Jag ÄR väldigt privat. Eller alltså, jag delar väldigt mycket av det privata även i mitt liv, det är en del av min personlighet. Och bloggen speglar min personlighet. Så jag skriver om depression och jobbigheter och är rätt säker på att om min chef/pastor/kollega/bekant råkar läsa så är det ändå ingen överraskning – för jag pratar om det i verkliga livet också. Tycker det är oerhört viktigt att riva ner murar och tabun, särskilt kring psykisk ohälsa och skämmiga saker som att hetsäta chips eller vad det nu må vara.

    Dessutom så upplever jag gång på gång att när jag blottar mina svagheter så får jag så mycket igen för det som stärker mig gånger hundra. Mail och kommentarer från folk som känner på samma sätt. Vänner och kollegor som öppnar sig och säger att de inte kan sova/har hjärtklappning/går på mediciner. osv osv. Så jag blottar mig gärna, för det ger mer än det tar.

    Gilla

    • Håller med dej helt! Jag har verkligen inga problem att tala om mitt mående med nästan vem som helst. Jag vägrar liksom skämmas. Detsamma med att jag äter antidepp och har gjort länge. Jag vägrar att det ska vara mer dramatiskt än om jag skulle äta någon annan form av medicin.

      Älskar det med din blogg! Att du skriver om det svåra (bland mycket annat). Sen vill jag ju så klart inte att du ska ha det svårt och blir jätteglad när du verkar må bättre:-)
      Men det där att dela, så sant som du skriver: Det ger verkligen mer än det tar.

      Gilla

  6. Nån enstaka gång skriver jag något som inte X eller ev mina barn ska se och då har jag lösen på just det inlägget.

    Barnen vet förresten mig veterligen inte om bloggadressen, och huruvida X bryr sig om att jag bloggar vet jag inte.

    I övrigt skriver jag nog bara sånt jag skulle kunna ställa mig på torget och säga…

    Gilla

    • Lösenordskyddat är ju bra på det sättet. Då vet en vem en delar det som är lite mer privat med.

      Haha, ja, så känner jag också! Kan det inte skrikas ut på torg så har det inte i bloggen att göra 🙂

      Gilla

  7. Jag är rätt så öppen men ändå väljer jag vad jag skriver. Jag kanske inte skriver ut precis allt i en situation utan mer en liten del av det. Jag har inte tänkt på det du skrev om framtida arbetsgivare, men det är nog en smart tanke. Och jag tror nog att jag skulle kunna stå upp för allt jag skrivit på bloggen. Och så tänker jag alltid att en kan aldrig ändå veta allt om en person genom att läsa dens blogg. Det är så mycket som kan utelämnas eller för all del ljugas om. Det kan en ju inte veta om en inte känner personen privat.

    I början visste inte min sambo om att jag bloggade. Och det kändes lite som att jag ljög för honom. Jag ville säga det men hittade inget bra tillfälle, men sen fick han reda på det och tyckte att det var skitskoj. Han skulle aldrig någonsin skriva en blogg och skojar ofta och frågar om jag ska blogga om det som hänt. Just för att det är så många som lämnar ut sig totalt på sociala medier. Som en gammal arbetskpomis som låg på bb och uppdaterade på Facebook hea tiden om hur öppen hon var nu och nu. Jag ville bara radera hennes poster åt henne nästan. 🙂

    Gilla

    • Ja, men det är nog grejen: Att känna att en kan stå för vad en skrivit. Tror att det ibland kan vara lätt att dras med eftersom en har sin lilla, trygga läsarskara som en liksom känner. Men sen är det ju många fler som läser vilket jag tänker extra på.

      Jag får obehagskänslor när människor lämnar ut andra eller skriver om privata konflikter där den ena sidan inte får göra sej hörd.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s