Viktnedgång och skuldbeläggande

Ibland blir jag trött, trött på allt tjat, snack och tyckande kring det här med viktnedgång.

Saker som människor säjer:

*Alltså, jag håller inte på mej några dieter, för mej räcker sunt förnuft!

*En ska älska sin kropp som den äääääär!

*Kvinnor vikthetsar bort livet.

För så här: Jag VET att det finns problem, jag vet att människor vikt och hälsohetsar, jag VET att en måste tala om det. Det är bara det att jag står mitt i min egen viktnedgång, känner inte igen mej och känner mej samtidigt skuldbelagd. För JA, jag äter någon slags diet (har tydligen inget ”sunt förnuft), JA, jag älskar min kropp men jag vill gärna bli av med överflödskilona jag skaffade när jag mådde dåligt och NEJ, jag vikthetsar inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men på något sätt känns det som att en ses som en sån som gråter framför spegeln när en vill tappa vikt. Det är ok att gå ned i vikt om en är ordentligt överviktig men är en en sån som jag så borde jag vara nöjd, äta lite av allt och trivas för annars är jag slav under ideal och normer – en sån där vikthetsande kvinna, helt utan andra tankar än dem på mitt utseende.

Jag tycker bara att det borde finnas något mellanläge. Samtidigt som jag förstår att problemen måste diskuteras så blir jag så trött på att det allra finaste är att vara en sån med ”sunt förnuft”, ett sån som är nöjd (och oftast smal av naturen – som av en händelse) Det är inte en slump att extremt smala kvinnor ofta skopar i sej ett paket glass eller så på film, det är nämligen också ett ideal. Det är ett ideal att äta av allt, njuta av livet men för sjutton, var absolut inte TJOCK! (Men kom också ihåg: Banta inte!)

10 tankar om “Viktnedgång och skuldbeläggande

  1. Jag fick en kommentar på mon blogg om hur SYND det var att jag trodde att en semla var så farlig och att jag inte kunde UNNA mig den, att det var en sån big deal. Grejen var att i inlägget beskrev jag en kamp med mig själv och hur jag funkar. Att hade jag ätit en så hade jag tryckt i mig två till eftersom att det fanns två till och jag vet inte, men det är inte sunt och inte att unna sig. Undrar om folk hade hållt på så om man försökt hålla sig från alkohol eller ändra de vanorna?

    Gilla

    • Jag kommer ihåg att jag läste den kommentaren och blev irriterad: Dels hade hon helt missat ditt resonomang och dels har jag för mej att hon förutsatte att det handlade om kalorier. Det är lite det jag syftar på: Bara för att en försöker ändra dåliga vanor behöver en inte vara besatt och tycka att en är värdelös. Det är så svart och vitt.

      Gilla

  2. Jag har egentligen inget att tillägga för det är så bra skrivet. Men jag kommenterar ändå för att det är så bra skrivet. Jag håller helt med dig. Vad andra gör och tycker och äter struntar jag fullkomligt i. Istället för att hetsa om vad äta och inte äta och vad ska en träna och vad inte träna kan vi väl bara låta alla göra som de vill. Jag personligen tycker inte att det är ok om jag skulle skopa i mig en låda glass eller massor av godis. Men inte för att jag kan gå upp i vikt av det utan för att det faktiskt är onyttigt med allt socker osv. För mig. Jag vill äta nyttigt och träna. Jag blir så trött på att det ska finnas ett sätt att vara på och alla som inte faller in under den normen är det helt ok att klanka på. Eller för all del ett blogginlägg som jag läste förra veckan där bloggaren var så less (eller arg kanske till och med, jag kommer inte ihåg) på alla som levde så nyttigt med yoga, nyttig mat och positiva tankar. Det spelar egentligen ingen roll hur en gör för det finns folk att klaga på allt. Suck.

    Gilla

    • För mej handlar mitt sätt att äta om så mycket annat en min kropp. Mitt psykiska mående blir mycket bättre om jag inte äter kolhydrater i allt för stor mängd. Min mage gillar inte alls gluten och då undviker jag det till vardags. Att andra ska ha åsikter om om jag tar en bulle eller ej är så störigt. Och som ditt exempel: Vad vill hen att människor ska göra för att hen inte ska störa sej? Sluta med vanor de mår bra av och ta en bulle till?

      Gilla

  3. Det var på pricken det där. Men det är inte lätt. Att balansera mellan att veta att jag faktiskt skulle må bra av att gå ner några kilo och att inte ställa in mig på ”diet-mode” som så många gånger förr. För då mår jag inte bra ändå, även om kilona rasar (tillfälligtvis?). Det är väl därför som det så lätt blir att man tar till det där snacket, för att övertyga sig själv.

    Gilla

    • Ja, jag håller med om att viktnedgång är en balansgång i mångt och mycket, att inte tippa över och hamna i ett dåligt beteende. Jag känner dock att jag har hittat balans nu och det genom en s.k diet. Därför blir jag så irriterad över att dieter ofta raljerar med.

      Gilla

      • Jag håller med. Men det du hittat är väl egentligen en kosthållning (som passar dig och som du planerar att fortsätta leva efter även efter att du nått din målvikt) snarare än en viktminskningsdiet? Jag tycker att det är en skillnad. Men jag förstår din poäng om raljerandet.

        Gilla

      • Ja, det har du i och för sej rätt i. Att det är lite skillnad på diet och diet kanske? 🙂

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s