Är vi för hårda mot oss själva i jakten på att inte vara hälsohetsare?

Ända sedan jag läste det här fantastiska inlägget av Beata så har jag funderat. Eller, jag funderade innan också, skrivit om det tidigare men aldrig på samma träffsäkra, huvudet på spiken-sätt som Beata. Men i alla fall. Detta har fått mej att tänka: Dömer vi oss själv för hårt i jakten på att inte vara hetsande. Med tanken på alla reaktioner som Beata fick så inser jag att jag inte är ensam om de här tankarna. 

Sedan jag blev s.k träningsbloggare så har jag märkt att det finns en tydlig mall över hur en ska vara för att vara rätt i den här tränings-socialamedia-världen. Lite så här tycker jag att det är: Finast är att tala om kroppen utifrån funktion, något som jag verkligen håller med om är bra. Samtidigt ses de som spänner sina abs på Instagram som lite ”trashy”. Det är liksom ett BIG NO,NO att vara stolt över sin kropp p.g.a utseende. Det är också ganska mycket NO, NO att hålla på och utesluta vissa livsmedel; en ska äta ALLT, en ska minsann inte hålla på och utesluta pasta och socker.

Jag förstår verkligen poängen med det här, att en vill ta bort fokuset på utseende, att en inte vill att folk får ätstörningar av allt trixande med maten. En å andra sidan kan jag bli lite irriterad. För att det lyser igenom ändå: En ska inte lägga ut bilder på deffade magmuskler på insta men samtidigt råkar någon av en händelse lyfta ett träningslinne för att torka svetten och blottar sin smala mage. En ska äta allt men samtidigt visas mest bara hälsosamma recept.

Förstår ni var jag vill komma? Det som gör mej irriterad är att det hela tiden finns där, fokuset på utseende och mat, det är bara det att en inte talar om det. Det måste komma rätt förpackat för då är det ok. Alltså, det finns en skevhet, vi är liksom inte där än, i det kroppsobrydda, men vi låtsas vara det istället för att prata om problematiken.

Naturligtvis är rörelseglädje och funktion viktigt, det är bra att fokusera på det. Jag försöker själv göra det så mycket jag bara kan. MEN. Vi är också formade av det här samhället, vi har växt upp och lärt oss vad som är snyggt (kanske allra helst kvinnor). Att bara låtsas att det inte finns känns inte riktigt som någon lösning för att komma ifrån fokuset. Jag tror att det istället t.o.m kan skapa ångest för den som inte är där själv än. Typ:

Varför kan inte jag vara så härligt obrydd om min kropps utseende som den där (som av en händelse) vältränade människan?” eller ”Jag måste vara en väldigt ytlig och mindre klok människa?”

Det jag menar är att det skulle vara så mycket bättre om vi pratade om det. Pratade om varför det känns viktigt att vara smal. Varför en blir så in i norden, himla nöjd när en tappat några kilon.

Sen vet jag inte om det verkligen är så himla fel att vara stolt över sin kropps utseende? Så här: Jag har ofta tänkt att jag kanske skulle skriva om varför jag är så stolt över hur min kropp ser ut, rent utseendemässigt, eftersom jag är av den lite större sizen. Som en motvikt liksom. Men då tänker jag: Jag är t.ex. himla stolt över min väldigt insvängda midja. Men om någon annan har komplex över avsaknaden av midja kanske hen tar illa upp? Det vill jag ju inte. Och så tänker jag, är det någonsin ok att vara stolt över yta? Kanske inte? Men vi är liksom inte där än, i våra huvuden. Vi behöver diskutera detta mer istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas att de här kroppstankarna inte finns, att vi bara är så himla nöjda över att kroppen FUNGERAR. 

Jag är nyfiken! Hur ser du på detta? 

7 tankar om “Är vi för hårda mot oss själva i jakten på att inte vara hälsohetsare?

  1. Det är jättesvårt för det känns som om att det blir fel hur man än gör. Visar man träning/nyttig mat/viktnedgång så hetsar man. Å ena sidan ska man frossa i chips och ändå må bra, å andra sidan ska man inte nedlåta sig att äta sån skit. Å tredje sidan ska man äta allt, men LAGOM!! Det är skitsvårt. Jag lägger gärna upp en bild på insta när jag sprungit och ja, varför? För att jag är nöjd, glad och stolt. Det är en del av mig liksom. Men jag tror mycket på HUR man gör det. Vad visar man? Vad skriver man? Hur skriver man? Och vem läser? Alla tolkar ju allt olika. Sjukt svårt, men samtidigt gör DU som DU vill, det är ju frivilligt att läsa.

    Gilla

    • Ja, den människa som gör helt ”rätt” finns nog inte. Men jag tycker att jag ser en förljugenhet ibland, där människor bara visar upp den bra sidan.
      Och ja, det är som du skriver: Det beror så mycket på mottagaren också och en kan inte pleasa alla. Hos någon skapar t.ex. en bild inspiration och hos någon ångest.

      Gilla

  2. Svårt ämne… Klart vi alla vill vara fina… Eller iallafall de flesta vill det. Och sköter man om sig själv t.ex. genom att ta hand om sin kropp så har ÄR man vanligtvis fin och fräsch… Det är ju liksom en naturlig följd av det. Men problemet idag är väl även att många aldrig är nöjda. Hur bra man än ser ut så… kan det bli bättre?!? Och man kanske kör lite ”additionsångest” även på detta område… Vill ha ”allt” som ”alla” andra har. Stirrar sig blind på vad som fattas istället för att se det man har. Jag vet inte. Jag själv skulle vilja ha en starkare kropp än jag har men i övrigt är jag ok med min kropp. Den är verkligen inte perfekt eller ens vältränad, men den är min och den orkar oftast följa med mig på det jag vill. Funkar helt bra för min själ att bo i… Att jag vill att den ska vara starkare är för att jag vill att den ska orka lite mer. Och längre. Jag vill må bra och vara pigg och frisk när jag blir äldre. Jag vill bli äldre. Vad är alternativet, liksom? De jag sett bli äldre och som skött om sin kropp- brukar se fräscha ut på köpet. Även som äldre. Men frågan är väl vad som är målet. Med att träna och äta bra. Och hur man håller det ”lagom”. Och frågan är verkligen vad man säger till 12-åringen som är fin och stark och ”lagom”- och som säger att hon hatar sina lår. Hur ska vi förhålla oss till kropp och träning och hälsa och mat och utseende för att helt vanliga normala 12-åringar inte ska behöva tycka och säga såna saker? Det undrar jag verkligen efter att ha hört både 11-åringars och 12-åringar tankar om sina kroppar…

    Gilla

  3. Glömde skriva, jättebra att det skrivs om detta ämne! Och det är ju också allvarligt att det liksom känns ”förbjudet” att vilja se bra ut, vad än det sedan innebär att ”se bra ut”… Kanske handlar det på nåt sätt också om att vi behöver bredda normen för vad som är ”snyggt” och ”bra” både vad gäller utseende, träning, mat och annat… Idag har vi ju många vältränade… men också många som inte tränar alls och inte alls äter bra och där DET verkligen är ett problem, inte minst ur hälsoaspekt.

    Gilla

    • Ja, jisses. Det är verkligen inget lätt ämne men jag tror att detär viktigt att det pratas om. Ibland tycker jag att bilden blir så svart/vit, att det är antingen eller. Antingen är en en sund människa som inte fokuserar på utseende eller så är en en utseendehetsande typ som gör det. Jag tror att vi som människor är mer komplexa än så. Som sagt, svårt och jag har inga svar men ibland tror jag faktiskt att det skulle vara bättre att vissa berättade att: ”Ja, jag nojjar över min mage ibland” eller ”Jag är jäkligt stolt över att jag har tränat den så snygg” istället för att bara låtsas att en är så obrydd. Det skapar ju faktiskt också ångest hos andra.

      Gilla

  4. Ja, men jag håller med. Jag tycker att det har blivit lite väl bajsnödigt när en inte får tala om hur kroppen ser ut. Det ska bara fokuseras på att kroppen är stark, snabb etc. Och det är förstås det viktigaste! Men samtidigt så måste en få vara nöjd med vad träningen gör med kroppens utseende. Det känns lite falskt annars. Jag tycker det är kul och peppigt när någon visar sina muskler, det blir liksom, wow, så kan en se ut om en tränar! Men sen vill jag ju inte att det ska vara för ytligt, jag skulle tex inte följa någon som bara lägger ut bilder å sina muskler, det skulle bli för ensidigt och utseendefixerat. För min smak alltså. Men alltså, vi måste kunna prata om kroppars utseende relaterat till träning, det handlar liksom inte bara om tjock/ smal, utan det är på en annan nivå.

    Gilla

    • Ja, jag tänker lite så att i en perfekt värld så kanske vi inte skulle fokusera på utseende alls? Men jag vet ärligt talat inte om det är ett inlärt beteende eller ett mänskligt drag. Sen kan en ju diskutera vad som ses som fint respektive fult. Men jag tycker som du, att det blir, ja bajsnödigt om en ska låtsas som att den här utseendeaspekten inte finns när det ändå lyser igenom att den gör det. När en inte erkänner det kan en ju heller inte prata om det och då tror jag verkligen att det kan bli problem.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s