Tacksamheten och träningen

träningscollage

Ja, som bilden antyder: Det råder inte bara ett litet pirr här längre, istället har ett stort träningssug satt tänderna i mej, eller kanske allra mest ett springsug. Jag har ju skrivit om det några gånger förut; att för mej är inte träningen bara något som är bra för kroppen utan minst lika mycket något som är bra för själen, som medicin. Just nu är jag fortfarande rätt snorig och kan inte ge mej ut och springa hur gärna jag än vill (och det vill jag!).

Just idag kändes det verkligen som jag hade behövt springa. I morse när jag vaknade så vaknade jag med en lätt ångestkänsla över bröstet, inte för att något hänt utan för att jag bara gör det ibland, mer sällan nu än förr dock. Just vid såna tillfällen är träning ett så bra bot. En kan kanske tänka: Ska en springa ifrån sina problem? Fast jag tycker inte att det är det jag gör, min löpning handlar mer om att få perspektiv. När jag inte rör mej hamnar jag lätt i negativa tankespiraler, när jag tränar är det tvärt om, då tar nästan alltid de positiva, peppiga tankarna över och sen följer känslan med hela dagen. Det är något med det där att röra kroppen och inte bara leva i huvudet.

Fast även om det är lite segt idag så är jag ändå så himla tacksam. Jag är jättetacksam över att jag kan och att jag verkligen tog tag i det där med att börja springa, att jag har det i mitt liv. Det hjälper mej så enormt mycket!

4 tankar om “Tacksamheten och träningen

  1. Å vad härligt med löpning! Jag längtar också efter att komma igång igen efter graviditeten, har börjat med promenader men hoppas kunna ta i lite mer snart 🙂

    Gilla

  2. Hallå, länge sen jag visade mig här 🙂

    Jag tycker inte alls att du springer ifrån dina problem. Om en rör sig frigörs ju vad det nu är vilket är som antidepressiv medicin. Vilket då egentligen innebär att du behandlar dig när du motionerar. Och att du också mår bättre av att springa/träna gör ju att du mår bättre också. Jag brukar mest bara ha problem att verkligen börja när jag är i en sån situation. Att komma över gränsen från må skit till på med träningskläderna. Men när det väl är gjort så känns det ju bättre.

    Gilla

    • Hej!! Har saknat dej!
      Ja, att just komma sej för när en inte mår något vidare är svårast. Det är väl lite det som är problematiken då en säjer att motion borde skrivas ut på recept till den som är deprimerad. Hur en liksom ska göra för att komma dit?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s