Min löpning och ”försök-inte-för-mycket-spärren”

Nu tänkte jag ta upp en sak som jag tror inte är helt ovanlig, en spärr jag har som hindrar min utveckling och som jag vill arbeta bort: Igår sprang jag. Då var det första gången jag sprang denna September. Detta händer mej ibland, hela min ”springkarriär” har sett ut så här: Jag springer, springer intensivt och riktigt njuter av det. Sen blir det en paus på ett par veckor – inte för att jag inte vill, för att något gör ont eller för att jag blir sjuk. Det liksom bara blir, som någonsin som kommer någonstans inuti ifrån.

Jag har dock identifierat problemet och kallar det: ”Försök inte för mycket spärren”. Den här spärren är jag egentligen ganska bekant med, har bara inte tänkt på den när det kommer till löpningen. Den innebär helt enkelt detta: Om en anstränger sej halvmycket och det går halvbra så är det ok. Om en istället skulle anstränga sej skitmycket och det går dåligt så är det jättejobbigt. Jag safe:ar liksom. Problemet med detta är ju att en heller aldrig får uppleva sin fulla potential. Känner någon igen sej?

Fast nu är jag trött på detta! Jag är värd att springa så mycket jag vill, försöka så mycket jag kan för jag mår ju SÅ BRA av det! Rent logiskt är det inga problem, det är ju inte som jag är någon elitlöpare som ska göra en storsatsning. Det GÖR INGET om jag harvar på i 6-någontingtempo för resten av livet. Ingen kommer att skratta åt mej. Ändå är det så svårt? Ändå stoppar jag upp mej själv så fort utvecklingen börjar dyka upp. Och jag vet inte? Hur gör en?

Jag tänker så här: Nu har jag i alla fall identifierat problemet. Jag vet vad det rör sej om, jag kan aktivt kämpa emot. Det är ju lättare att kämpa emot när en vet vad en kämpar mot tänker jag.

Har ni någon sån här spärr? Det behöver ju inte röra just löpning utan nästan vad som helst. Jag vet att jag har den i många områden i livet. Den hänger nog också ganska kraftigt ihop med min inre ”duktiga flicka”. En sån tror jag också att många av oss har. Kan vi inte prestera superbra så presterar vi hellre halvdant med någon slags ursäkt om: ”Jag försökte ändå inte speciellt mycket”.

wpid-IMG_20131204_140430.jpg

Värd att komma hem från springtur med svett på överläppen så ofta jag vill!

7 tankar om “Min löpning och ”försök-inte-för-mycket-spärren”

  1. Hade jag hunnit springa alla dagar i veckan så hade jag gjort det. Tyvärr kan jag inte det, så spring lite åt mig är du snäll! 😉

    Däremot har jag haft en spärr vad gäller intervaller. Jag har blivit mycket BÄTTRE på att pressa mig, men behöver fortfarande jobba på det. Inbillar mig att jag inte fixar tusingar i 5-tempo när jag egentligen gör det.
    Kanske tycker jag att det är jobbigt när det blir jobbigt liksom (Döööh…) 😀 Du fattar vad jag menar.
    Alltså jag har märkt att jag inte DÖR om jag pressar mig lite extra!

    Kram M

    Gilla

    • Haha, absolut! Men ALLA dagar i veckan? Det blir lite svettigt 🙂

      Vad jag känner igen mej i det där att inte våga ta ut sej helt. För mej är det så att jag blir lite rädd. Rädd att jag ska spy, svimma eller typ dö. Men jag jobbar på’t! Härligt att du känner att det går bättre 🙂

      Gilla

  2. 100% igenkänning på den… Nog för att jag springer mycket men jag har aldrig sprungit strukturerat, har kanske kört intervaller fem gånger (det blir en gång vart fjärde år under min löparkarriär) och har inte ens ett personbästa på milen.

    Gilla

    • Har också svårt för för strukturerad träning. Däremot skulle jag vilja vara mer regelbunden och liksom våga satsa på att bli bättre.
      Skönt ändå, att vi är fler som tänker så här 🙂

      Gilla

  3. Ja visst! Här haru jojobantare nr. 1 😉 nä men, ja har svårt att fullfölja saker, iaf när det kommer till träning och så. Men nu har ja ändrat lite inställning, tänker att ja gör så gott jag kan och att ork och vilja ser olika ut i olika perioder. Det funkar för mig. Är inte helt nöjd med kropp ä, men gillar dem mer nu och själen är gladare!:)

    Gilla

    • Haha!
      Jag känner mej i och för sej ganska säker med att löpningen är en rutin i mitt liv. Där emot vill jag inte ta små uppehåll så fort jag kommer någonstans – som en psykologisk spärr.
      Tycker din inställning verkar toppen för ibland handlar det ju inte om spärrar, ibland kommer bara livet emellan.

      Gilla

  4. Ping: Dagens löptur, eller: Att hejda sej | Charlotta Sofia springer och trimmar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s