Om sorg. Eller: Hur jag saknar dej

sol

 

Jag tänkte först inte skriva om detta eftersom det känns så väldigt personligt. Men det är nog fel, sorg är ju något som vi alla bär på på ett eller annat sätt och allt blir nästan alltid bättre om en pratar om det. Dessutom känner jag att jag måste få ur mej det här eftersom det i alla fall ligger som en dimma över hela min person nu.

De senaste dagarna har jag känt mej dov, lite ledsen, något har skavt. Jag har drömt så himla konstigt om nätterna. Drömt att jag försöker rädda sånt jag älskar och också drömt att jag gör mej av med sånt jag älskar. Inte förrän här om dagen, då min mamma sa att det var årsdagen till när min pappa gick bort, klarnade det. Tänk att kroppen vet innan hjärnan vet? Han gjorde sej ju även påmind här på bloggen för några dagar sedan, min pappa. Märkligt.

Sex år sedan var det alltså, sedan jag träffade min pappa sist. Han som har varit en självklar del i mitt liv ända sedan jag var liten. Plötsligt är han bara borta. Jag kan inte prata med honom längre, inte fråga om råd, inte höra hans röst, inte bråka med honom. För han är inte här längre. Och det gör fortfarande så himla ont.

Sorgen för mej har inte alls varit så som jag föreställde mej sorg innan pappa dog. Inga som-på-film-skrik av förtvivlan. Inte massor av gråt eftersom gråten ändå aldrig riktigt kan ta slut. Bara en saknad, så stor att den inte riktigt går att ta på, en rädsla att glömma. Sorgen har heller inte varit en sån som blir bättre med tiden, så där som en tänker: ”Ge det ett år och det känns bättre”. Sorgen går istället i vågor och tar tag i de mest märkliga situationer. Det finns så mycket jag vill dela med honom men nu kan jag inte det (fast jag hoppas att han ser). Som detta med att jag springer t.ex: ”Titta pappa! Jag kan springa en mil och längre!” . Han hade gillat det – Ingen kunde lyfta mej som han.

Hörrni, vad skönt det kändes ändå att skriva om detta. Min pappa var ändå en person som tyckte att det där med att prata om det svåra var det bästa, dela. Borde jag ha tänkt på från början.

 

16 tankar om “Om sorg. Eller: Hur jag saknar dej

  1. Sorg är verkligen inte enkelt och sällan så som en tror att den skall vara. Min morfar gick bort för drygt en månad sedan och det har varit oerhört svårt att hantera eftersom jag var helt oförberedd på att det skulle ske. Trodde att vi skulle ha många fler år tillsammans. Min erfarenhet är också att sorgen skiftar efter åren. Min farmor gick bort för tolv år sedan men idag är sorgen nästan större än vad den var då. Sörjer att hon aldrig träffat min man eller mina barn, att hon aldrig fick se hur mitt liv kom att bli. Det är nog så att varje sorg är speciell och att saknaden efter en person inte går att jämföra med saknaden efter en annan. Däremot tror jag att det alltid är både bra att prata och skriva om den en saknar. Kramar Liza

    Gilla

    • Åh, så ledsamt med din morfar. Det måste vara oerhört chockartat när det kommer plötsligt.
      Känner igen detta du beskriver om att personen inte får vara med, inte får se. Jag vet inte ens om jag någonsin skaffar några barn men jag sörjer redan att de aldrig får träffa sin morfar.
      Kram

      Gilla

    • Precis så! Jag fick för mej att äta lingonsylt till min havregrynsgröt här om morgonen. Just den smaken var så mycket pappa att det nästan snurrade till. Så liten grej men ändå så stor.
      Kram

      Gilla

  2. Så himla fina ord Charlotta!
    Jag håller med dig, den där sorgen bör pratas om, högt och ofta!
    Själv har jag turen och lyckan att få ha mina föräldrar i livet, men bara tanken på att någon nära skulle försvinna är så otänkbar. Lider med dig och alla som mist en förälder, stor kram!

    Gilla

    • Tack fina, fina du! Och ja, vi behöver prata om det. Ibland är ju människor rädda för sorg men det tycker jag inte en behöver vara. Det absolut skönaste är ju trots allt att få berätta om pappa så han och minnen lever vidare.
      Kraaam!

      Gilla

  3. Ja, den där sorgen!
    Jag har precis som du förlorat min pappa. För fyra år sedan. Ibland känns det som en evighet sedan, och ibland som om det vore igår. För min del kommer saknaden som mest i de tillfällen allt är som bäst – de man vill dela! Och om våren. Min pappa älskade våren, att gå ut i skog och mark.
    Men, jag tror på ngt sätt ändå att han finns med oss. Min lille son, som tyvärr aldrig fick träffa sin morfar, är så på pricken lik honom! Och då menar jag på pricken – slående även för andra!!
    Och det är en tröst. Den tanken, och att dela med sig. Att berätta om den man saknar, låta dem leva vidare!
    Styrka till dig! 🙂

    Gilla

    • Känner igen mej i precis ALLT du skriver! Det är så svårt, det där han inte kommer att få vara med om men jag måste tro att han ändå finns med. Känner igen det där med våren också. Han njöt så av vår och sommar. Riktigt fina dagar sticker det liksom alltid till i hjärtat för att han inte får uppleva dem. Vad underbart att din lille son är så lik honom. Förstår att det är en tröst.
      Stor kram!

      Gilla

  4. Usch jag kan inte tänka mig att gå igenom den sorgen. Hur gör man??? Jag är livrädd för att någon nära ska gå bort för jag kommer inte kunna hantera det. Du är stark och modig som skriver om din sorg och jag hoppas att det hjälper dig att leva med den, jag tror det är bättre att du skriver om den än att hålla tankar och känslor inom dig.

    Gilla

    • Tack snälla! Ja, det där är svårt: Jag tror en klarar det eftersom det inte finns något alternativ. Människor som älskar en gör också att en klarar det, det är nästan det viktigaste.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s