Att vara värd sitt bästa jag

charlotta

Den där frasen i rubriken låter på så många sätt självklar för mej. Klart jag är värd att vara mitt bästa jag! Ändå är det som någonting inom mej inte är riktigt med på det och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det någontinget är? Kanske är det en rädsla för att lyckas helt och fullt ut?

Jag har ju varit inne på det förut, att jag ibland bara lägger ned, lägger ned träningen och hela den här grejen som jag mår så bra av. Det handlar inte om långa perioder, bara kanske 1-2 veckor där jag släpper allt. Det kan ju i och för sej vara helt normalt, ingen är en klocka som bara tickar på i ett superhälsosamt liv hela tiden,  det vill jag inte heller vara, jag vill bara vara mitt bästa jag. Det är bara det att jag märker att dessa perioder inte dyker upp av trötthet, att jag behöver vila. Det finns i stället något lite destruktivt över dem, att jag liksom sätter krokben för mej själv. För de dyker alltid upp när det går bra, när jag springer fortare, när kroppen känns starkare och friskare än någonsin.

I mångt och mycket har jag hittat balans men detta hänger fortfarande kvar och det stör mej något så oändligt. För jag är VÄRD att få göra detta fullt ut, jag är värd att må bra. Jag skrev ju tidigare att jag inte riktigt vet vad det beror på men jag kan ha teorier: Jag har ju haft en ganska svår period i livet för några år sedan med anhörigas både dödsfall och sjukdom, en utmattningsdepression på det. Under tiden det var som jobbigast så verkade det som att så fort jag mådde lite bättre dök en ny katastrof upp och lamslog mej. Därför tror jag att jag kanske är rädd att vara riktigt tillfreds, riktigt lycklig – För jag väntar på katastrofen som ska följa det? Samtidigt har jag områden i mitt liv där jag är helt och fullt lycklig och där jag verkligen inte skulle få för mej att försöka paja det på något sätt, i mitt förhållande t.ex. Men det är klart, bara för att en applicerar rädslan för att lyckas på en del i livet behöver det ju inte drabba alla.

En annan teori är att jag liksom aldrig varit där. Jag har inte varit vältränad förut, jag har aldrig varit duktig på något ”sportigt”. Även om jag har fattat att jag kan springa, att jag är en sån som springer, en sån som tränar så tror jag inte att hela hjärnan är med. Jag är ju van att vara den person jag varit och det är helt enkelt läskigt att ändra sej, att identifiera sej med andra saker. Förstår ni hur jag menar: Jag är ju alltid jag, det kan inget ändra på men helt plötsligt har jag nya egenskaper jag inte haft förut. Därför kanske det blir så att jag kryper tillbaka i det gamla, gosiga välbekanta med jämna mellanrum.

Nu blev detta väldigt personligt men jag tror inte jag är ensam och tror att det kan vara värt att skriva om just därför. Hur är du? Är du helt på det klara med att du är värd det bästa? Hur tror ni en gör för att komma över en sån här spärr? Att jag borde gå och prata med någon har jag redan fattat, men annars?

10 tankar om “Att vara värd sitt bästa jag

  1. Det är alltid läskigt och obehagligt att ta sig utanför sina vanliga hjulspår.
    Känner du att du behöver prata med ngn är det nog jättebra. Samtidigt; låt förändringar ta tid. Om du har veckor med uppehåll nu, ha det. Ju längre tid du tränar, desto kortare kanske du kan ha ”vilan”. Istället för 10 dagar kanske 8 eller 5 dagar så småningom. Att du gör ändringarna så långsiktigt att kropp och knopp inte fattar vad som händer? 😉

    Kram M

    Gilla

  2. Du kanske måste tvinga dig själv att göra det ändå? Att inte avstå träning pga PMS, kill i halsen, att du reser bort. Bestäm på förhand vilka dagar du ska springa och sen GÖR du det, inga undanflykter såvida du inte har feber, ont i halsen eller ett brutet ben. Allt går på rutin, även att inte ge sig ut. Stick ut direkt på morgonen så har du det gjort och tänk inte på några anledningar att inte göra det.

    Gilla

    • Jag har också tänkt på det. Fast skillnaden mellan de här uppehållen och vanlig vila är att det liksom inte finns någon anledning till dem. Visst, jag tränar mindre vid pms och när jag reser bort men det är liksom ok, det kan jag leva med. Det är de totalt meningslösa pauserna som jag tar för att, ja, sinka mej själv som är så störiga. Men jag tror också på det du säjer, jag måste skaffa en rutin som sitter. Tack för råd 🙂

      Gilla

  3. Åh vad bra inlägg! Det är ju det där med att lyckas som är så svårt. Tror du har helt rätt i båda dina teorier faktiskt. Någonstans kanske du ändå har svårt att helt och hållet ”acceptera” eller se på dig själv som hon som tränar och tar hand om sig? Och – det är när vi nästan är framme ( eh, framme är man ju aldrig, men du förstår vad jag menar) som många backar. VEM är jag om jag väljer annorlunda – HUR blir det om jag lyckas (man ställe rinte riktigt de frågorna till sig själv så man fattar, men undermedvetet pågår det.) Förändring är det svåraste, även om det är positiv och därför gör vi oss så ofta otjänsten att inte ta oss till det där andra. Det nya. DET BRAIGA!

    Gilla

    • Ja men precis! Jag glömmer att förändring är svårt, att att lyckas också kan vara svårt. En tänker ju ofta i de banorna att en om en gör något en gillar, något nytt som är kul så ska det liksom bara flyta på. Men det är lik förbaskat en förändring och de ÄR läskiga. Och precis som du skriver, jag backar nästan jämt innan målet.
      Tack för klokheter!

      Gilla

  4. Ping: Länkkärlek: Heja Erika | Charlotta Sofia springer och trimmar

  5. Ping: Att komma på banan igen | Charlotta Sofia springer och trimmar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s