Helgen och det där jag helst inte vill prata så mycket om

bad2

Jag har spenderat en ansenlig mängd av min söndag under skummet ovan i bild – En lugn och slapp söndag alltså. Jag har förresten haft en ganska lugn och slapp helg i övrigt också, eller för att vara helt ärlig: En aning turbulent helg med lugna och slappa inslag.

Nu tänker jag ta upp detta igen, detta som jag ibland drar mej för att prata om p.g.a vill inte vara en tråkig, gnällig och deppig människa eftersom det verkligen inte är sån jag är egentligen. Inser samtidigt att det är helt galet att jag tänker så eftersom det här är något som drabbar många, många. Men i alla fall, anledningen till att helgen har varit som den varit beror på en ägglossning from hell. Det är inte alltid det blir så här, långt ifrån varje ägglossning men ibland mår jag så, så, SÅ dåligt och det har jag alltså gjort i helgen. Har fått förklarat för mej att det är för att ägglossningar kan vara olika starka och att en därför mår olika under dem. Det är inte så att jag får speciellt ont, eller jo, lite i ryggen men det kan jag leva med. Men herrejösses: Humöret!! Det är som att jag ramlar ned i ett svart hål av depp och det är riktigt plågsamt.

Har alltså spenderat helgen med att ömsom gråta mot Daniels bröst, ömsom skrika på den samme och ömsom förbanna mej själv för att jag är en så elak och dålig människa. Inte speciellt kul alls m.a.o. Som tur är har jag världens finaste man som är rätt van vid detta nu. Han vet att det liksom inte är jag, att det är hormoner som lever rövare i mitt huvud.  Det vet jag naturligtvis själv också men när jag är mitt i det är det svårt att se nyktert på. Jag kan absolut försöka behärska mej men det är svårt, allt känns så på riktigt, det känns som om jag ska vara sån för alltid fast jag vet att det är över på 1-2 dagar.

Dessutom ackompanjeras detta av en fruktansvärd trötthet, jag orkar inget och då allra minst träna fast det kanske skulle vara skönt. Och NEJ, det går liksom inte att tvinga sej p.g.a är så in i märgen utmattad.

Vet att jag måste ta tag i detta för det är ju inte bara ägglossningen det gäller, jag har ju rätt brutal pms också..  Fast jag drar mej för det. Dels för att det inte alltid är lika jobbigt och då glömmer jag och vill inte tänka på det och dels för att jag vet att det är få läkare som har riktigt bra koll på sånt här, de skriver ofta ut ssri-preparat (vilket jag redan äter). Men jag ska! För det är superjobbigt när livet sätts på paus två gånger i månaden, när jag förlorar mitt vanliga glada, positiva jag, när jag förlorar min energi och kanske allra mest för att det är så outhärdligt jobbigt att utsätta den jag älskar mest i världen för dessa humörsvängningar.

Om du känner igen dej i det jag berättar om så vill jag åter igen tipsa om denna bloggen: Livet med pms som  Karin Adelsköld driver. Där kan en läsa hennes och andras historier, slippa känna sej ensam, förbanna att kvinnosjukdomar oftast kommer i andra hand och få tips om vad som finns att göra.

 

4 tankar om “Helgen och det där jag helst inte vill prata så mycket om

  1. Hej.
    Här har du en till. Förra veckan bråkade jag så mkt med min man att han nästan slängde ut mig. Nu har jag börjat med p-piller och ska se om de hjälper (har testat 3 olika mediciner mot pmds utan att de hjälpt). Jag ska även hålla mig hemifrån när jag har ägglossningoch pms (får träna efter jobbet och gå på bio) så att barnen slipper se sin mamma så nere. Tills jag/vi hittar en bättre lösning. Det SUGER att vi är så många som har det såhär men vi är inte ensamma.
    Kram

    Gilla

    • Åh, började grina lite för att någon annan känner igen sej (Ehm.. lite labil just nu). Inte för att jag blir glad att du har det så men för att det är såååå skööönt att inte känna sej ensam i detta. Eller, jag VET ju att jag inte är ensam men ibland känns det så ändå. Jag tror dock att det börjar hända saker nu, saaaakta men säkert. Länge har det ju bara varit något som viftats bort som ett vanligt ”kvinnoproblem”, att det är normalt att en blir lite deppig. Grejen är bara att en inte blir ”lite deppig”, en blir ett labilt monster. Och så skuldkänslorna på det, att en utsätter de en älskar mest för detta jobbiga. Fast det går ju inte att rå för. Egentligen är det ju bara kemi i hjärnan. Ibland hjälper det lite om jag försöker tänka kliniskt på det men det är långt ifrån nog.
      Hoppas det fungerar med p-pillren för dej *håller tummarna*
      Kram och tack för att du delade med dej ❤

      Gilla

  2. jag blev ibland så oerhört ledsen under mensen. Bara det lilla jag upplevde var jobbigt nog, så jag lider verkligen med dem/er som har den här ”nej nu går en och dränker sig”-PMS! 😦 KRAM!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s