Ortorexi och vilka ideal en förmedlar som bloggare

Jag läste den här, väldigt bra texten  av Jeanna (Mina träningstajts) igår. Hon hade varit på en förälsning med Anna (Trend och Träning) som nyligen gått igenom en behandling för ortorexi. Det känns som att detta blir vanligare och vanligare: Vi vill vara sunda och hälsosamma, må bra, leva länge. Vi vill bara det bästa men det kan slå över till en besatthet, en sjukdom. Här har Anna skrivit mer om föreläsningen och listat några varningstecken för ortorexi. Mycket viktig läsning!

Precis som Jeanna gör i sin text, började jag fundera över hur det ser ut i träningsbloggsvärlden egentligen?Hur det en skriver påverkar, om det påverkar? För mej ligger det närmast till hands att börja fundera kring min egen blogg, vad jag förmedlar med min träning och min kost? Gör jag att någon mår dåligt? Jag vill tro att jag har ett ganska balanserat sätt att skriva om mitt liv men egentligen vet jag inte, för det är svårt det där, att veta hur andra tolkar det en skriver. Hur skriver en om sånt här på ett bra sätt? Jag kan ibland gömma mej bakom detta att jag inte är en av de träningsbloggare som har (enligt normen) perfekt kropp. Som en liksom kommer undan med mer då? Förstår ni hur jag menar? Fast det blir ju också konstigt och orättvist, det inser jag. För är det alltid så att de är de bloggarna med ”perfekta” kroppar som står för all hets? Jag kan tycka att det är en lite väl enkel förklaring.

Jag kan också ibland känna, när jag läser träningsbloggar, att rätt många AAAALDRIG har några problem. De är bara så käcka och härliga, glada över att deras kroppar fungerar, tänker aldrig på utseende, hetsar aldrig, äter det de vill jämt. Och kanske är det så, kanske är det så de lever sina liv jämt? Eller så är det så att det blivit lite av en norm att vara så när en träningsbloggar? Just för att INTE bidra till hets utan vara sunda motsatser. Problemet är bara att det ibland kan få lite motsatt effekt, i alla fall om en vägrar att prata om det som kanske inte är så käckt? Förstår ni hur jag menar? DET kan få mej att känna mej lite dålig: Varför kan inte jag äta massor med bullar och ändå vara så där fit och glad, varför har jag ibland svackor?

Fast en kan ju inte heller klanka ned på människor som är  lyckliga och nöjda – Det vore ju sjukt. Det är bara det att jag får känslan av att det inte alltid är 100% genuint. Att det kanske är en fasad en tror att en måste ha för att vara en bra förmedlare om det här med hälsa? Eller är jag en cynisk människa som tänker så?

Om jag ser till mej själv så är jag som är en människa som lätt blir besatt av det jag tycker är kul: Jag får vara på min vakt. Det händer att tankarna kommer, de där lite destruktiva, att en kanske skulle försöka trycka in lite mer träning, bli mer strikt med maten, bara lite, lite. Problemet är ju att det så lätt går över i en besatthet, säkert ofta utan att en ens märker det. När det händer mej är det oftast för att jag inte mår riktigt bra i någon annan del av livet. Det handlar om kontroll. Som tur är  det inget frekvent återkommande och jag har haft turen att kunna identifiera de där varningssignalerna (säkert p.g.a att andra väljer att dela med sej. Tack för det!) och backa. Nu har jag t.ex. dumpat vågen för att den började definiera hur jag kände mej. Vägde jag lite mindre blev jag gladare, var jag glad när jag steg upp på morgonen  och vågen sedan visade plus kände jag mej lite sämre. Det har inte varit något dramatiskt så, men jag resonerar så att det är bättre att ta bort den delen av mitt liv om den ska påverka mitt välmående på något sätt. Men så lätt är det ju inte alltid för alla, det får en vara medveten om. Medvetenhet om att det kan hända mej också är nog viktig.

Ett annat problem är ju att det är få saker som en får så mycket pepp för som när en börjar träna eller går ned i vikt. Och pepp är ju kul, det är härligt att höra att en är så himla duktig som springer. Samtidigt tror jag att det kan vara ett riktigt bränsle om en mår dåligt: Om alla säjer att det är så bra, då måste det ju vara rätt? Om jag gör det mer, då kanske jag blir ännu bättre?

Känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men det blir lätt att en lindar in sej i alltför många tanketrådar. För det är ju så, det är inget enkelt, det finns inga enkla lösningar, det finns kanske heller ingen helt gemensam orsak för alla som drabbas?

Vad är era tankar om detta? Nuddar ni ibland vid de inte så stärkande, mer destruktiva tankarna? Vad gör ni då?

jag3

Jag vill att min träning ska fortsätta vara så här: Härlig med pepp i blick.

12 thoughts on “Ortorexi och vilka ideal en förmedlar som bloggare

  1. Jag tänker att det är så himla skönt att jag inte längre är 18! Jag har geniunt inga komplex och har också ett ganska avslappnat förhållande till min träning (jag skriver ganska för jag är övertygad om att min rygg skall gå sönder om jag inte styrketränar och får ångest om jag missar ett pass). Men jag har också fått jobba en del för att komma hit. Jag vägrade till exempel att väga mig mellan 15-30 års ålder, just för att jag inte ville få komplex. Jag är lång och som 15 åring tyckte jag att det var jobbigt när kompisar kunde beklaga sig över att de gått upp till 58 kg – jag vägde ju 20 kilo mer!

    Med bloggen är det så klart problematiskt. Jag undviker att skriva om mat helt och hållet, skulle aldrig prata om vikt (även om jag väger mig idag) och pratar inte heller om hur mycket jag tränar (vilket är mycket, mer än vad som står på bloggen och mer än vad de flesta av mina kompisar och kollegor vet om). Men jag vet ju så klart att folk läser den och jämför sig och kanske till och med blir lite stressade. Svårt det där.

    Gilla

    • Jag gillar din blogg Kari och tycker du har en bra balans i dina inlägg! Den får inte en träningsnybörjare som jag att känna mig otillräcklig – det bästa betyg jag kan ge 🙂

      Och så gillar jag Charlottas blogg för den får mig att tänka att jag också kan om jag bara vill!

      Gilla

    • Ja, jisses ja! Jag vet inte riktigt hur mitt tonårsjag hade klarat sej i den här nya världen på nätet? Om en kunnat sålla så då som en gör nu?
      Jag tycker din blogg är väldigt härlig, fokus på kämparglöd och rörelseglädje liksom 🙂
      Åh, känner igen det där med att vara lång, nu är jag inte superlång, bara lite längre än genomsnittet men kom ihåg att jag ändå jämförde mej viktmässigt med vänner som var mycket kortare.

      Ja, det är skitsvårt att veta vad som är hetsande/stressande. Det är ju olika för alla. Men en kan ju inte heller tassa runt på tå och eleminera alla risker, det går liksom inte. Men jag tror det är bra att en har det i bakhuvudet.

      Gilla

  2. Kloka ord!
    Som tonåring hade jag ”mild” anorexia, jag åt så lite jag kunde och gjorde allt för att fejka ett normalt matintag. Jag var (och är) en duktig flicka med höga krav på mig själv och stort behov av kontroll. Men träning var inget jag ägnade mig åt då då, det var inte ett medel som gjorde att jag fick känsla av kontroll. Jag är ”frisk” sedan många, många år tillbaka men har fortfarande ett väldigt litet intresse för mat och känner sällan hunger. Jag äter många gånger för att jag vet att man ska äta. Rätt trist faktiskt.

    Sedan jag började träna har jag ”upptäckt” ett annat sätt att kontrollera min vardag, framför allt när jag är stressad. Och jag gillar ju självklart vad träningen gör för min kropps utseende. För jag ska inte sticka under stol med att jag föredrar en fast kropp framför en kropp som är lös i hullet (min egen uppfattning om mig själv). Jag inser att jag måste se upp, har man som jag (och kanske även du?) lätt för att bli manisk i ett beteende så är det lätt att förlora kontrollen även innan tror sig ha kontroll.

    Inte riktigt samma sak. Men det jag menar är att den där påklistrade hälsosamheten som syns i träningsvärlden känns väldigt bekant och inte särskilt sund. Jag kan idag se igenom såna fasader, men tänker att den som lider av besattheten kanske inte har den förmågan. Och vad fungerar som filter?

    Gilla

    • Känner så igen mej i det där med duktig flicka som du beskriver. Jag vet precis som du att jag lätt blir manisk, herregud, jag har t.o.m missbrukat städning..haha Nu känner jag ändå att jag har koll, jag vet vad som är mina svaga punkter, jag vet var jag ska börja linda upp tråden om tankar som inte är bra dyker upp. Men ändå, som du skriver, en måste se upp.

      Ja hjälp, vad fungerar som filter? Ingen aning faktiskt – Allt folk vågar tala om det som inte är så piggt och hurtigt kanske?

      Gilla

  3. Ju mer jag funderar i dessa banor som du skriver om, ju svårare känns allt. Så himla komplext!!
    Jag gör precis som du och analyserar min egen blogg och min inställning till allt, först och främst. De bloggar jag läser som ger den där oärliga eftersmaken tar jag bort ganska fort ändå.
    När jag tänker på min blogg kan jag tänka att den ser rätt ”lycklig” ut för de som inte känner mig. Numera är jag inte bekväm i att skriva ingående om mina svackor och känslor. Antagligen för att det är många läsare som jag inte känner och lite för att jag numera är egen företagare och ”mitt egna varumärke” (låter töntigt, men på vissa sätt är det ju så). Men på nåt vis hoppas jag ändå att jag lyckas skriva så pass personligt att det framgår att mitt liv inte alltid är fluffigt och underbart. Fast ah, det är ju lite upp till den som läser.
    Så himla svårt. Jag vägrar vara den som bidrar till hets, för sneda ideal och dåligt mående är typ det värsta jag vet.. 😦

    Gilla

    • Ja, det är verkligen superkomplext och nästan omöjligt att göra till punkt och pricka rätt. Jag tror på medvetenhet om att problemen finns, att en har det i bakhuvudet. Sen får en ju inte börja censurera sej själv helt besatt för då blir det som de där bloggarna som inte känns helt ärliga.

      Jag uppfattar dej, som du skriver, som en glad och positiv person utifrån din blogg. Men en märker ju också att du har ett djup, att du reflekterar och tänker massor. Tycker den är balanserad och superbra 🙂

      Det där med att driva blogg som tillhör företaget och ens eget varumärke är ju både kul och svårt. Jag har gjort det tidigare och det var lite som en balansgång. När det handlar om vad en vill förmedla med sitt företag så går det ju inte alltid ihop med hur en känner sej för dagen. Samtidigt vill en ju inte framstå som en butterkvist för kunder o.s.v.. Svårt. Men jag tycker du gör det bra!

      Gilla

  4. Ping: Söndagspepp och bra påminnelser | Träningsblogga

  5. Intressant inlägg! Jag tränar inte annat än rider min häst (har usla knän dessutom så jag har en bra ursäkt) men viktiga tankar. Jag känner några som, som det känns, håller på att träna ihjäl sig och ibland undrar jag varför. Men förstås känner jag också igen destruktiva tankar och kontrollbehovet hos mig själv.

    Gilla

    • Tack! Usch vad hemskt att du känner någon som mår så dåligt. Det är ju svårt att veta vad en ska göra? Om en ens kan göra något?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s