Stresskänsligheten

jag1216

Hej! Idag mår jag bättre. Solen sken t.o.m en stund idag vilket var välbehövligt. Det känns så skönt att slippa vara fast i den här tröttheten i min egen kropp: När jag inget orkar, när allt bara är jobbigt. Det är lätt att tänka: Men? Jag har ju tagit mej UR den här utmattningsdepressionen nu? Då borde jag må bra? Och så känns det hela som ett misslyckande.

Men det är ett ständigt pågående arbete. Livet är ju nästan aldrig svart eller vitt. Vad jag där emot vet nu, som jag inte visste förut, är att det går, att jag kan. Jag vet vad jag behöver när det blir så här. Sen är jag fortfarande extremt stresskänslig. Det räcker med att jag har en resa till Dalarna inplanerad på torsdag (som jag egentligen älskar) för att jag ska tappa det lite. Jag tappar mina rutiner och mina rutiner är fortfarande väldigt viktiga för mej även om även det trappas av mer och mer.

Jag pratade med en vän som också haft en jobbig period och vi kom fram till att återhämtningstiden är så oerhört viktig. Jag kan liksom inte riktigt ”flänga” längre, jag måste få vara i mina rutiner en period för att hitta kraft att orka mer. Men som sagt, steg för steg med vissa bakslag. Så får det vara helt enkelt.

 

 

2 tankar om “Stresskänsligheten

  1. Det här känner jag igen mig i! Jag har också varit/ är väl fortfarande lite en ”duktig flicka” och har också gått igenom utmattningsdepressioner, fy! Jag är som du, jag behöver rutiner och är väldigt känslig för när de ruckas på för mycket/för länge. Kan inte heller flänga runt längre och göra massa saker hela tiden ”som alla andra” (vilka nu de är?) utan jag behöver mitt långsamma tempo, som jag egentligen alltid haft. Jag behöver mycket sömn, jag äter långsamt, jag tänker mycket, jag gillar att göra ingenting, behöver mycket ensamtid, för sån är jag. Ibland känns det som att det här samhället inte riktigt accepterar långsamhet, det tycker jag är tråkigt. Skönt att läsa att fler är som jag! 🙂

    Gilla

    • Detsamma, skönt att läsa om andra som är likadana 🙂 Jag tror inte det är speciellt ovanligt alls. Däremot jobbar jag på att faktiskt försöka vara långsam. Tror att det är en bra egenskap! Jag är långsam i mycket men samtidigt är jag en som gör vardagliga saker fort, fort. Det är ibland som att jag inte hinner med mej själv. Tror inte att det är speciellt hälsosamt :/ Långsamhet borde hyllas! 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s