Löpning och de destruktiva tankarna

cod

Vi begav oss ju ut och sprang igår, jag och Daniel. Det var meningen att bli en härlig runda, en tillsammansrunda utan krav.. Men vet ni? Jag var bara ARG! Det blev på något sätt så tydligt när jag sprang med Daniel, så tydligt hur mycket jag försämrats efter den här springfattiga vintern. När jag såg Daniels rygg långt framför mej blev jag så himla provocerad: Han har ju inte sprungit i närheten så mycket som jag har gjort på senaste tiden och ändå är han mycket, mycket snabbare. Ni hör ju: Total dumilska.

Vi sprang runt el-ljusspåret och jag var så himla förbannad att, när jag väl var ifatt Daniel (tror han snällväntade in sin ilskna fästmö), så fick jag något slags bryt och toksprang upp för alla backar, ursinnigt. Det var nästan som jag ville visa att: Titta! Jag KAN! Liksom rycka tag i kroppen och bara: Nu måste det hända något!!

Fast sen, när jag plöjt uppför fyra-fem backar som en tjur med ett rött skynke framför ögonen sansade jag mej. Det var ju mitt val att ta det lugnt under vintern, jag var fullt medveten om att konditionen och styrkan inte skulle bibehållas och ändå sprang jag inte så mycket. Det är ju så totalt onödigt att vara arg över det. Bättre att börja om, se utvecklingen nu som ett blankt blad, inte tänka på det som var förr. Jag hämtar ju igen det här snart ändå. Fast i och för sej: Ilska kan vara skönt ibland och det gav mej ju i alla fall någon slags backintervaller. Och ja, sen kom jag hem och då kändes det underbart, så där som det alltid gör efter en löprunda! Det var liksom den ilskan…

 

16 thoughts on “Löpning och de destruktiva tankarna

  1. Fint att du sansade dig sedan, men jag förstår ilskan helt och hållet!
    Min bror, som aldrig springer, körde Midnattsloppet förra året. Han hade sprungit typ 3 gånger och kunde ändå pressa sig in på typ 55 min. Jag, som hade tränat i ett år sprang på ungefär samma tid. Sånt där gör mig fan irriterad på riktigt; att en del bara är så jävla mkt bättre utan att ha lagt ner lika mkt jobb!
    Nu var det kanske inte exakt det du var inne på, men jag blev lite arg på att tänka på just detta… 😉
    Och ps. nu ska han springa i år igen och har så chill inställning och säger; ”äh, det räcker ju om man tränar en månad innan” när jag frågar om han har tagit tag i löpningen än…

    Gilla

    • Haha, åh, jag vet! Den där förvirrade känslan av att vara stolt och glad över en person en älskar samtidigt som en är så himla irriterad och typ vill nypas 😉

      Hehe, Daniel gjorde en sån grej igår som en inte FÅR göra också: Han sprang i en cirkel tillbaka till mej och skulle peppa, bara: ”Du är så duktig!!” Gaaah!!!
      Vet..är en hemsk människa som reagerar med ilska på det…haha

      Gilla

  2. Haha ja fattar precis! När jag och Daniel väl tar oss ut så ser jag inte ens hans rygg när han sätterigång. Då sticker han iväg långt före mig. Det fastän Haninge tränat ett smack på hela vintern. Jag har ju inte heller tränat så mkt mer än ett par yogapass i veckan,men endå!

    Gilla

    • Och i de lägena tycker jag inte att det hjälper att försöka tänka ”längre ben, större muskelmassa”. En blir sur ändå..haha Plus att det är så sjukt jobbigt att jaga efter någon. När avståndet blir för stort tappar en ju den där känslan av att bli dragen också. Är så tävlingsinriktad också så även om jag tänker att: ”Äh, jag tar det i min takt ” så kan jag inte låta bli att bli stressad.

      Gilla

  3. Även jag lever med detta. Ola springer ifrån mig på korta distanser vilken dag i veckan som helst trots att han bara styrketränat en hel vinter. På längre distanser däremot har jag mitt trumfkort…men sådana pass springer vi ju aldrig så det märks liksom aldrig 🙂

    Gilla

  4. Det är likadant här hemma, tjoff så är han borta och jag får verkligen komplex att jag springer så sakta!! Jag brukar säga till Thomas att springa framför mig, jag vill inte att han ligger hack i häl och stressar mig!!

    Gilla

    • Jag vet egentligen inte vad som är bäst? Springar Daniel framför blir det ju så att jag jagar fast jag hela tiden tänker att jag ska ta det i min takt..haha Men du, du får tänka på att de faktiskt har en del gratis (eller inte gratis, men du fattar) de där männen. Oftast längre ben och större muskelmassa 🙂

      Gilla

  5. Ping: Piriformis och att försöka sluta hemma-mecka kroppen - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

  6. Jag känner igen det där! Jag har fått finna mig i att ständigt bli frånsprungen av folk med mig mindre träning i benen SÅ MÅNGA GÅNGER. Jag har ingen talang för löpning helt enkelt, kommer aldrig att bli snabb men tänker inte låta det förstöra min löparglädje för fem öre!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s