Den vidriga rädslan

Det pågår något nu, kring orten där jag är uppväxt, kvinnor blir överfallna av en (eller olika) män, främst på motionsslingor. Några har blivit illa slagna och många är rädda (här kan du läsa lite mer). Minst 6 överfall har förekommit. Detta gör mej så fruktansvärt arg, uppgiven, ledsen och rädd. Kvinnor som är ute för att utöva sina intressen, för att ta en skön promenad går  inte säkra. Kvinnor hindras att göra det de vill, deras livsrum blir begränsat.

Jag tänker också på hur jag själv agerar när jag är ute och springer på kvällen när det inte är så mycket folk i rörelse. Det går på en mikrosekund, men om jag möter en man så bedömer jag risken blixtsnabbt, det går per automatik. Inte för att jag tror att alla män är möjliga faror men innan jag vet behandlar jag dem som det. Jag springer heller inte nära förbi bilar som står lite avsides parkerade. Allt sånt där sker bara utan att jag tänker på det och bara det är så hemskt och sorgligt. Det är så normaliserat i mej att alltid, alltid vara på min vakt.

Här om kvällen var jag ute och sprang och såg att en kille närmade sej i en korsning, jag noterade honom i ögonvrån men fortsatte sen att titta framåt. Då hör jag att han tar några snabba springsteg precis bakom mej. När jag tittar bakåt inser jag att han bara skyndade sej över vägen men innan jag fattat det hade alla mina försvarssytem slagit i taket, jag var redo för flykt. Detta är ju helt sjukt, att jag ska bli livrädd för att en helt vanlig kille springer över vägen?

Nu kanske det låter som att jag springer omkring som en ängslig hare? Så är det ju inte, det är mer som en naturlig reflex. Som jag skrev tidigare, något jag inte tänker på så mycket, något som bara är. Men att det ”bara är” är ju helt sanslöst vidrigt. Och på det här sättet kommer det att vara tills kvinnor inte blir överfallna, våldtagna och mördade när de är ute och rör sej.

Känner du igen rädslan?

10 tankar om “Den vidriga rädslan

  1. På sista tiden är det många som har blivit misshandlade på min ort också… Folk undrar varför så många lider av social fobi, men jag tycker inte att det är så konstigt. People suck.

    Gilla

    • Haha, åh, förlåt att jag skrattar åt de här hemskheterna men din kommentar är så himla klockren 🙂

      Gilla

  2. Det är verkligen sjukt att vi ska vara rädda för att vara ute bara för att vi är kvinnor! Klart man måste vara vaksam mot alla män, det ör ju inte så att ”svinen” har några speciella kännetecken. Jag blir ju lite obstinat och tänker att jag ska minsann kunna vara ute på nätter och var jag vill, när jag vill. När jag bodde i Malmö så var Jaguar och festade jättemycket och gick ALLTIDema av just den anledningen: för det ska jag för fan kunna. Dumdristigt kanske? Ja men jag vägrar vika mig och avstå från det jag vill och ska kunna göra bara för att en del män inte kan bete sig normalt.

    Gilla

    • Älskar din inställning! Jag kan också vara lite så där, bli så förbannad att jag inte bryr mej. Fast en å andra sidan: Jag springer inte gärna ensam i el-ljusspåret på kvällen..:(

      Gilla

  3. Jag känner absolut igen mig. Det är fördelen med att springa ute i skogen. Det är större risk att stöta på ett vildsvin än ett svin (hahaha……) 😉
    När jag springer inne i stan (de få gånger jag gör det) så har jag också såna här tankar ibland. Dock mer sällan nu, när jag har med mig Love! Även om hon inte är aggressiv normalt sett, tror jag att hundar modell större, är lite avskräckande för män som ev. har tänkt sig att ”få för sig något”.

    Gilla

    • Tänker att det säjer en hel del om hur det ser ut, att du är tryggare i skogen med vilda djur än i bebyggda samhällen där folk rör sej.

      Haha, får börja släpa med mej min 7-kilos Agnes-katt, tror han (ja..eh..han) kan vara skräckinjagande. Eller inte.

      Gilla

  4. Jag hatar den känslan! Däremot har jag sedan länge bestämt mig för att vägra ge in för den och gör allt som om det inte fanns några fula gubbar i världen. Istället gör jag en avancerad beräkning av risken i varje situation – har han mössa (våldtäktsmän bär inte mössa i min värld), vilken sorts hund har han (taxar är bra, schäfrar dåliga) och så vidare i all oändlighet.

    Gilla

    • Åh, exakt så där gör jag också, hittar på små säkerhetstecken. En liten hund är bra, gåstavar är bra, sportklädd är bra (om han inte rör sej superlångsamt, då är det dåligt). Egentligen är det ju falsk trygghet men något måste en ju ha..(tills taxmannen viftat omkull en med sina gåstavar och gör strypningsförsök med mössan…)

      Gilla

  5. OM jag känner igen mig! Men så träffade jag på en blottare ”in action” under en löprunda för mer än 20 år sedan. Mötte honom först springande och tyckte att han såg lustig ut, på något sätt. Ett halvt varv senare tuggar jag mig uppför en backe och där, längst upp, står han med shortsen vid fotknölarna och ”manligheten” i full aktion. Han, *harkel*, ruskar på och jag har fattat för sent. Vet inte vad jag ska göra, så jag springer så fort förbi jag bara kan. Då skriker han ”Jä-la fi….” – ja, ni vet.
    Efter det, trots att det var så länge sedan, kan jag vara lite nojig.

    Gilla

    • Har också råkat ut för blottare, en gång när jag var typ tio och en gång i tidiga tonåren. Tror, precis som dej, att det satt spår. Grejen är att folk tycker blottare är ganska harmlöst men när en väl står där med en framför sej så är det väldigt skrämmande. Jag menar, en VET ju inte vad personen har för avsikter, det kanske inte alls är att bara ”visa upp sej” lite.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s