Därför kommer jag aldrig att skriva om vikt igen

Okej, trots rubriken, det är ju precis det jag gör, skriver om vikt alltså. Men så här, jag vill bara, en sista gång förklara min syn på det hela. Kanske vill jag förklara den för mej själv också? För det är svårt det där med kropp, kroppsuppfattning och hur en känner för hela grejen. Det tycker jag i alla fall. 

Här om dagen blev det lite liv på UnderbaraClaras instagram, det för att hon hade delat en bild på en nedåtgående viktkurva och skrivit om sin träning. Många tyckte att det var olyckligt, att hon vikthetsade och att hon inte borde blanda träningsglädje med viktnedgång. Själv funderade jag en hel del över det där, jag kan verkligen inte döma, jag har ju själv gjort en noga dokumenterad viktresa på denna blogg, precis i starten. Jag förstår verkligen att en blir stolt över sina framsteg, att en vill dela dem med hela världen. För det kan vara jäkligt svårt att tappa vikt, kanske har en dessutom tusen misslyckade försök bakom sej och sen, sen lyckas det! När jag gjorde min egen viktnedgångsdokumentation på bloggen hade jag något inom mej som skavde hela tiden. Jag ville göra det för att det var så sjukt peppande för mej, men kanske peppande på fel sätt? Jag ville visa mej duktig, inte misslyckas. Jag vet också att jag skrev typ ett ton resonerande inlägg om detta där jag var väldigt kluven, liksom köpslog med mej själv. Det kan jag se nu i efterhand.

Men i alla fall: Claras bild då. Hon är fri att dela vad hon vill och hon är verkligen inte värd den ilskan som bilden födde, hon är ju också bara människa. Det jag däremot inte kan värja mej emot är känslan som den väckte i mej. Hon som redan är smal. Hur ser då jag ut? Denna känsla får jag ganska ofta när det pratas om vikt generellt, speciellt när exakta mått anges. För ibland kan det vara så här: Någon ska ta tag i sin vikt och skriver ut vikt och så väger den personen MINDRE än mej. Där flyger allt mitt vett och min sans ut genom fönstret. Där bryr jag mej inte om saker som muskelmassa och längd, jag bara känner mej fel  och ”borde jag också?”. Nu har jag lärt mej värja mej mot de här destruktiva tankarna för i grund och botten älskar jag min kropp, tycker att den är skitsnygg (om vi nu ska bry oss om yta). Men när kraften utifrån säjer att jag inte borde vara nöjd, inte egentligen, då kan det ibland vara svårt att skydda sej.

En annan anledning till att jag aldrig kommer att skriva om vikt och viktnedgång igen är att jag insett att kroppen är så himla föränderlig. Trots att jag bara haft den här bloggen i mindre än två år så har mycket av mitt kroppstänk förändrats. För så här: Ja, en kanske går ned i vikt en period och får massor med hejarrop. Sen kanske en går upp igen och vad händer då? Jo, det är lätt att känna sej misslyckad. Jag vill bara vara i min kropp, träna och ha kul och inte hänga upp mej på minsta förändring.

jag3

8 thoughts on “Därför kommer jag aldrig att skriva om vikt igen

    • Haha, underbara du! Ställ inte till så jag tappar all form av ödmjukhet 😉 Blir väldigt glad av dina ord dock ❤
      Kram!

      Gilla

  1. Så klokt och vettigt Charlotta!
    Jag tror att man måste få köpslå ordentligt med sig själv ett tag, sen hittar man nog den där inre känslan vad som är rätt för en själv. Våga fortsätta på din väg som du gör, din kropp är fantastisk på alla sätt och vis, oavsett andras vikt! Kram

    Gilla

    • Tack snälla för fina ord!
      Ja, men det tror jag också! Jag funkar i alla fall så. Jag måste fundera, prova, känna efter, fundera lite igen o.s.v. En del kanske tolkar det som inkonsekvent? Fast en å andra sidan: Måste en vara så himla konsekvent jämt? Tråkigt ju 😀

      Gilla

  2. Åh, vad jag känner igen mig i detta. Inte så att jag någonsin har försökt banta eller gå någon diet. Aldrig… Faktiskt. 😮
    Men däremot kan jag, som du säger, reagera när människor som är smalare eller väger mindre än mig säger att de vill gå ner i vikt. Ok…. Men borde de inte vara nöjda? Eller borde jag inte vara nöjd (heller) då…? För det är jag ju. Det är knepigt det där, när hjärnan spelar spratt.

    Jag har faktiskt tänkt tvärtom också. När de på ”Gladiatorerna” visar att en gladiator är typ 168 cm och väger 78-80 kg (muskler). WOW! Coolt att hon är så vältränad! Då tänker hjärnan helt annorlunda. 80 kg muskler, liksom! Vem hade tackat nej…?! 😀

    Kram M

    Gilla

    • Jamen precis! Det får en liksom att för en kort stund tvivla på sin egen vett och sans. Obehagligt.

      Och ja, håller med, det är så jäkla coolt. Det finns ju extremt få ställen eller tillfällen då människor är stolta i sin högre vikt men där är de faktiskt det. Det är uppfriskande överhuvudtaget när normen får vika undan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s