Att ha skapat sin egna lilla tillvaro och sitt egna lilla jobb

I morse när jag vaknade så slog det mej: Jag har saker att göra idag, inte bara för min skull utan för att en uppdragsgivare faktiskt förväntar sej det. Detta var ingen känsla av stress eller krav, bara fullständig lycka och tillfredsställelse. Jag har ett roligt, kreativt uppdrag som jag får ägna dagen åt! Hur hände det liksom? Jo, för att jag skapade det själv. För att jag är på väg någonstans.

solen

Ni som läst här ett tag vet att min bana har varit ganska brokig. Jag har pluggat en hel del, råkat ut för familjetragedier i form av sjukdom och dödsfall, startat eget, hamnat i en utmattningsdepression (ja, allt detta hände ju innan bloggen fanns men jag har nämnt det en del tror jag). Sen startade jag bloggen, för snart två år sedan. Som terapi, som ett sätt att ha något att göra, som skapade rutiner i mitt liv och såklart: Som ett sätt att få skriva hejdlöst mycket om min nyfunna passion för löpning. Allt eftersom jag bloggat har jag förstått att själva bloggen kan vara en väg in i den tillvaron jag vill ha, så som jag vill leva. Egentligen har jag alltid velat vara fri, vara min egen chef. Men jag kommer från en familj som tyckt att utbildning varit viktigt (utan att de varit krävande), och absolut, jag är jätteglad att jag pluggat, det har gett mej massor. Samtidigt är jag inte alls där idag, där jag som 20-åring trodde att jag skulle vara vid 35: I en fast yrkesroll, klättrande på någon karriärsstege. Men ni vet: ”Så där som en ska”?

anteckningar2

Men så vaknar jag idag, är 35 år och på väg någonstans som känns alldeles rätt. Det har inte varit så himla lätt, det ÄR inte så himla lätt, jag är verkligen inte rik, herregud, i flera år har jag inte haft någon egen inkomst. Jag har knappt någon inkomst nu heller, men jag är på väg att skapa något, det känner jag. Det handlar inte om att bli någon storbloggare (eller..alltså, jag skulle kanske inte tacka nej..*host*), det handlar mer om vad bloggen ger mej, hur den hjälper mej utvecklas och hitta infallsvinklar på saker jag vill göra. Hur jag får odla det där som jag egentligen alltid velat göra. Sen tänker jag också: Startar en ett företag inom vilken annan bransch som helst så får en ju räkna med att det tar tid innan en kan plocka ut lön och så är det ju också för mej.

Om någon nu är cynisk och bara: ”Lätt för dej att hålla på och lulla med en blogg när du kostar samhället pengar och inte har några barn” Jag HOPPAS verkligen inte att någon tänker så men jag har sett de åsikterna dyka upp förut hos andra, så jag vill gardera mej. För det första: Nu tycker jag inte att det är fel att ta bidrag som en är berättigad till men jag kan vara så jäkla dumstolt och har därför inte plockat en krona från det här samhället. Vi har istället kämpat på, vi två här hemma och vi har klarat oss ganska fint ändå. Det handlar ju liksom lite om hur en prioriterar. För det andra: Nej, jag har inga barn men det kanske också är ett val jag gjort just p.g.a min livssituation. Det där kan ju ändras. Sen tänker jag att allas liv ju är olika, vissa kan göra si, andra så. Vi har alla olika förutsättningar där vissa saker hjälper oss och andra kanske stjälper.

solnedgång2

Så slutligen: Länge har jag tyckt att det varit jobbigt när människor frågar vad jag egentligen gör? Det har varit jobbigt att inte kunna svara att jag jobbar på det exakta jobbet med den yrkesrollen. Jag har känt att jag behövt dra hela harangen om depression, företag och sen slutat i ett ingenting. Men nu bestämmer jag: Jag gör det här! Det blir mitt svar hädanefter, jag jobbar med bloggen och projekt som föds ur den. Jag är ännu bara barnet i detta, har massor att lära. Men jag gör det här!

helgen

35 tankar om “Att ha skapat sin egna lilla tillvaro och sitt egna lilla jobb

  1. Bästa inlägget jag läst på lääääänge! Jag har gjort exakt din resa med jobb, företagande, starta om, bli utmattad, sjukskriven, slängde in en allvarlig skallskada också 2007 (haha)…och just nu har jag ju typ statligt heltidsjobb som passar väldigt bra 🙂

    En måste bara få välja där en är här och nu. Så är det.

    Du är grym!

    Gilla

    • Tack snälla!
      Och vet du, det är som balsam för själen att läsa när någon skriver: ” Jag känner igen mej, jag har gått igenom samma”. För ofta har det hänt att jag känt mej lite som en udda fågel (inte på det härliga viset) eftersom mitt liv inte är efter ”mallen”. Fast vems är det egentligen? Mallen är ju bara dum och kuvande om en inte väljer den för att en vill.

      Härligt att du också befinner dej på en plats i livet där du trivs:)

      Gilla

  2. Kanonbra skrivet!! Nu tycker jag inte att du ska behöva förklara dig men jag förstår att du tycker att det är jobbigt att folk frågar vad du gör!! Kram

    Gilla

    • Tack fina du!
      Ja, alltså, om en någon gång märker hur viktig jobbidentitet är för folk så är det när en inte riktigt har någon själv. Sen fattar jag ju att folk frågar av pur nyfikenhet och inte för att på något vis vara taskiga men stämningen kan ändå bli konstig när jag inte har svarat typ: ”på bank” när jag fått frågan..haha

      Gilla

  3. Så lycklig jag blev av att läsa detta. KÖÖÖR bara kör Charlotta!
    Du har all rätt i världen att ta den plats du förtjänar. Men jag vet känslan, ibland kan det här med eget småföretagande som inte drar in hela månadsinkomster ens kännas som ”lull-lull”. Men man måste ju faktiskt börja någonstans, och låta det ta tid. Och ha kul och trivas, det är det allra viktigaste i hela livet. Skapa din dröm och drömtillvaro, det är du så himla värd! Kram!

    Gilla

  4. Oj, vilket inlägg att snubbla in på. Hittade hit via någons kommentarsfält och sedan läser jag det här och det är som att läsa om sig själv. Jag har gjort samma resa med utbildning, eget företag, utmattningsdepression. Är ännu och svamlar i ovissheten och har inte kravlat mig upp än, men jag är påväg och det är väldigt peppande att läsa att det finns andra som känt/känner likadant!

    Gilla

    • Blir helt varm av din kommentar, inte av att du haft det kämpigt så klart, men för att det är så skönt att det finns flera med samma historia. Ofta tror en ju att en är så himla, himla ensam när det i själva verket alls inte är så. Tror det är viktigt att våga berätta om det som inte är så himla perfekt, det ger ofta så mycket tillbaka.
      Vad skönt att höra att du är på väg! 🙂

      Gilla

  5. Ping: Att lufta sina mål och drömmar - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

  6. Det är ju underbart att du har skapat din egen bana! Att du gör nåt du gillar och som är bra för dig. Att du inspirerar andra.
    Heja dig!
    kram

    Gilla

  7. Vilken härlig läsning! Jag vet precis hur det känns att sakna den där fasta rollen, att inte veta vad man ska svara när man får standardfrågan ”Vad sysslar du med då?”. Så härligt att du vågar och kan göra något som känns meningsfullt av ditt bloggande! Håller tummarna att det går bra 🙂

    Gilla

    • Tack snälla! Det är så skönt när det poppar upp andra som vet hur det känns för som jag skrev tidigare så är det så lätt att känna sej ensam.

      Gilla

  8. Jaa! Så himla rätt och bra! Så där kände jag när jag höll på med musik på heltid för ett par år sedan. Jag kunde inte riktigt säga att: ”Jag är musiker”. Vet inte om det hade med pengar att göra, eller att jag tänkte att jag väl endå inte va liiiika proffsig som tex den och den. Eller om det va ngt med att säga att en jobbade med ett kreativt yrke utan att för den skull vara ap-känd. Men egentligen: man är det man säger att man är. Skillnaden är ju bara när man väl börjar ta sig själv på allvar. Då gör faktiskt, konstigt nog, andra det också. Jag kämpar fortfarande med det där. Men vill säga att din resa inspirerar mig enormt! Good for you vännen! Lev DIN dröm.den är din och ingen annans! kram

    Gilla

    • Fina Emma! Om du visste hur mycket din kommentar betyder. Jag blir så himla glad och varm över att ha en så peppande, varm vän.
      Och du, jag ser verkligen dej som en musiker, en otroligt duktig sån:)
      Kramar!

      Gilla

  9. OJ, vad jag känner igen mig! Vad stark och otroligt modig du är! Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det är inte en spikrak väg som man kanske tänkte när man var 20, men det kan bli rätt bra ändå. Det här inlägget sparar jag till dagar när jag behöver pepp. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s