Dagen då jag äntligen kunde

Det är den 30 augusti 2013 och jag springer. Idag ska bli dagen! En fot framför den andra, hej och hå. Det är rätt jobbigt alltså, i alla fall när jag kommit så här över halvvägs. Fyra kilometer har jag sprungit hur många gånger som helst men idag ska bli dagen då jag äntligen springer fem kilometer, jag har lovat mej det, innan sommaren är slut ska jag kunna springa fem kilometer utan att stanna och nu är det den 30:e augusti, sista sommardagen.

Jag vill faktiskt stanna ibland, speciellt när jag är i den sista uppförsbacken innan jag kommit hem. Det är ett segt, långt motlut på nästan en kilometer. Fast jag vet att om jag stannar, då får jag försöka igen och just nu vill jag få det överstökat. Sen är det också tanken på Daniel som finns hemma och inte vet att jag gör detta nu. Tanken på att få komma hem och säja: ”-Du, nu har jag sprungit fem kilometer utan att stanna!” är så otroligt motiverande, vet att han kommer att tycka att jag är så duktig och bara tanken på det gör att jag fortsätter. Och att få skriva det i bloggen sen, att jag fixat det jag förutsatt mej. Jag ser fram emot det så mycket! Och naturligtvis ser jag fram emot det för min egen skull också. Jag vet hur underbart härligt det kommer att kännas när jag är klar, att jag är en sån som springer och kan springa flera kilometer.

Så jag fortsätter, sakta, sakta, en fot framför den andra. När jag ser trädet som står precis vid infarten till vårt hus så förstår jag att jag kommer fixa det, jag tror nästan jag får lite extra energi även om de typ 200 metrarna fram dit känns som en mil. Och så svänger jag in mot huset och springer hela vägen fram till porten och jag har KLARAT DET! Den lyckan: Vill berätta för hela världen (och det gör jag nästan också, herregud vad jag flätar in löpning i alla omöjliga konversationer den hösten).

Nu, två år senare blir jag nästan lite sentimental när jag tänker på det här. Men det är också så viktigt att påminna sej ibland, var en har varit och var en har kommit. Det är lätt att glömma att fem kilometer inte är något en bara ”drar av”, att det ligger en hel del kämpande bakom för de flesta. Det är lätt att tro det nu, när det hör till vanligheterna att springa den sträckan, jag glömmer ibland hur jag fick kämpa. Men nu, nu har jag påmint mej!

Idén till det här inlägget fick jag förresten från Marja/baka sockerfritt som skrivit så himla fint om såna där inpräntade minnen, såna minnen en bär med sej genom livet.

Vill du läsa fler milstolpar från min löparresa? De finns här.

hopp 008

10 thoughts on “Dagen då jag äntligen kunde

  1. Så himla härlig läsning! Och visst är det så, 5 km är inte så himla bara. Ibland hör jag mig själv säga tex på jobbet ”äh, jag sprang bara 6 km” eller något liknande. Ett ”bara” som ju kan vara jättemycket för någon annan och som ju var det för en själv för inte jättelänge sedan. Bra att påminna sig om det ibland!

    Gilla

    • Precis så är det! Herregud, jag vet att det fanns en tid då jag tänkte att det räckte med fem kilometer. Att om jag bara kunde springa det så skulle jag vara nöjd eftersom jag tyckte det var så himla långt springmässigt 😀

      Gilla

  2. Ibland kan jag längta tillbaka till just början då allt var nytt och man kämpade för de där första kilometrarna. Pressen var mindre då och det var mindre ”allvar” på något sätt. En härlig tid. 🙂

    Gilla

    • Visst var det! Ibland undrar jag om det är därför jag liksom backar ibland, för att jag vill ha den känslan och för att jag är rädd för att inte klara de utmaningar som kommer? KBT:ar mej själv för fullt angående det 🙂

      Gilla

  3. Åh, så bra inlägg! Jag har sprungit i tio år, och våren ifjol jobbade jag inte alls och hade massa tid för joggingturer: korta och långa, morgon och kväll. Det var underbart! I höstas blev jag så väldigt trött, så där trött att jag inte orkade jobba eller ta hand om hushållet, inte vara med vänner och inte vara på bra humör, och så där trött att kroppen inte ville träna. Så jag pausade från MMA och styrketräning och joggande, och till slut ville den inte ens yoga mer. Det var ovant, men välbehövligt och skönt. Nu har jag vilat några månader, och försöker komma tillbaka i min träningsrutin igen.. vilken resa DET är! Det är att vara nybörjare men veteran, att ha en stark kropp, som bara vill springa en kilometer idag och tre kilometer till helgen. Underligt är det! Och pirrande spännande på nåt vis.

    Gilla

    • Känner igen mej, blev också så där trött för några år sedan. Orkade inget. Så märklig, jobbig känsla.
      Känner att jag kanske är lite på samma plats som du just nu, i vintras sprang jag inte speciellt mycket och nu förlikar jag mej med känslan om att faktiskt få lov att börja om lite. Men som du säjer, det är faktiskt lite spännande och pirrigt, som att uppleva löpnyförälskelsen igen 🙂

      Gilla

    • Ja, jag tror det! Ibland är det lätt att halka in i tankar av otillräcklighet och då är det bra att tänka på vad en faktiskt åstadkommit 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s