Fienden inuti

Första gången jag tittar upp är klockan strax efter fem på morgonen och Daniel är på väg till jobbet. Jag tänker: ”Ska jag också gå upp nu? Näe, en liten stund till!”. Så jag blundar och somnar snabbt om. Andra gången vaknar jag av att telefonen ringer, innan jag svarar på samtalet som är från min bror, hinner jag slå en blick på klockan. Vänta nu här…elva, den är ELVA?! Redan här börjar hjärtat slå i kanintakt. Hatar att försova mej, hatar när det gått massor av dag, folk har gått till jobbet, till skolan, varit där i flera timmar. Jag har missat flera timmar jag skulle kunna göra vettiga saker på.

Sen studsar jag upp ur sängen och nästan rusar ut i köket, gör en mental lista så att jag ska hinna ikapp mej själv: Om jag gör det, det och det nu, så kan jag göra det där andra sen och sen, det där tredje”. Jag skojar inte när jag säjer att jag nästan småspringer bland rummen och fixar grejer.

Någonstans där hejdar jag mej.. Hur var det nu? Var det inte jag som för någon dag sedan skrev om vikten att göra en sak i taget? Mår jag bra av det här, kommer det att hjälpa mej? Inser att det är exakt, precis så här jag gör och sedan riskerar att hamna i det där tillståndet av total orkeslöshet. Ett tillstånd som gör att jag istället inte får något jag vill göra gjort. Så totalt kontraproduktivt.

Så jag stannar upp, gör god frukost fast det snart är lunch, sätter mej här vid bloggen för att det är det jag egentligen VILL göra. Bestämmer mej för att ta en långsam dag, låta den ticka fram i sin egen takt utan att jag försöker komma ikapp tiden. Inget går sönder för att jag inte hinner det jag hade tänkt idag, jag kan däremot gå sönder om jag försöker.

Hur kommer det sej att en normalbegåvad person som dessutom känt sej småsjuk i flera dagar, som har insikt om det här ändå gör samma sak om och om igen? Gör ni också så här? Och tror ni inte, att vi alla skulle må bra av att göra minsta, möjliga när stressen slår till?

jag

5 thoughts on “Fienden inuti

  1. Absolut! Minsta möjliga har varit mitt mål den här veckan. Lite träningsvila, fokus på återhämtning.

    Glömde bara jobbet och barnen… Minsta möjliga är ibland ändå väldigt, väldigt mycket. FÖR mycket. Fast jag vet inte riktigt hur man ska rensa bort just de delarna?! Föreslog till min man att vi skulle låsa in barnen i garaget i helgen så att vi kan sova ut, ligga i soffan och bara vara tysta. Tror dock att omvärlden ser lite ilsket på såna tilltag 😉

    Gilla

    • Hahaha.. Va? Du tror alltså att folk skulle reagera på det? Jag vet inte, jag har ju inga barn så för mej låter det HEEELT rimligt 😉

      Gilla

  2. Ping: Om stress-Charlotta Sofia springer och trimmar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s