Ljuvlig löprunda med snöpligt avslut

I eftermiddags gav jag mej ut och sprang och det var helt ljuvligt, i alla fall merparten av rundan… Åh, vad jag tycker om  att springa på hösten, speciellt eftermiddagar som denna med mjukt, gyllene solljus och lagom sval luft. Idag var dessutom en sån dag då kroppen kändes så himla bra, liksom tuggade på ihärdigt i ett skönt tempo -Ni vet, när det blir så där att en nästan kopplar bort att en springer? Kort sagt: Verkligen en njutrunda.

Det var till och med så njutigt att jag bestämde mej för att förlänga min femkilometerstur med en bit. Det skulle jag kanske inte gjort? När jag var ungefär 500 meter hemifrån öppnade sej marken under mej!! Ja,ja.. Den kanske inte direkt öppnade sej, men det KÄNDES så, ok!? I själva verket klev jag i en grop och ramlade handlöst på backen, verkligen raklång. Samtidigt utstötte jag något slags ljud, inte ett tjusigt litet ”hoppsan”, ”oj” eller så, snarare lät det ungefär: ”-Grunkhumfmööööö”. Väldigt märkligt (och högt). Under tiden passerade flertalet bilar och på en gård stod folk och tittade förvånat på mej.

Reaktionen när en ramlar så där (i alla fall min) är att hastigt resa sej och låtsas som det regnar. Det spelar liksom ingen roll om foten hänger i en skinnflik i benet, det är ändå: ”Ingen fara!” VARFÖR gör en så? Det kanske skulle vara trevligt om någon fick komma fram och fråga hur det gick? Nu hängde det lyckligtvis inte någon fot i någon skinnflik på mej, det kom nästan inte ens blod från mitt skrubbsår. Däremot hade mina bästa älsklingstajts gått sönder och prytts med flera hål rakt över knäet. Typiskt.

Nåja, förutom min vurpa så var det en riktigt fin tur idag, en sån som ger mersmak.

Förresten: Har ni ramlat eller gjort bort er på något annat sätt när ni tränat? Berätta gärna, min skrubbade stolthet och jag kan behöva det!

löv

spring2

Bäst-tajtsen och jag innan de lämnade in. Nu är de på väg till de sälla tajtsmarkerna :-C

 

11 thoughts on “Ljuvlig löprunda med snöpligt avslut

  1. När jag sprang 30km senast (hoho som att jag har gjort det flera gånger) så föll jag pladask på trottoaren efter 29,5 km. Benen bara vek sig. Ingen verkade bry sig. Jag reste mig upp, skakade av mig gruset och fullföljde passet.

    Gilla

  2. Jag har störtdykt i skogen ett par gånger, men som tur är har ingen sett mig. (För jag hade också varit uppe på 1 sekund. Det är man ju nästan TROTS att ingen ser en… Haha).
    Fast med närmare eftertanke, egentligen är det ju dumt att ingen är i närheten när man ramlar. Om man slår sig ordentligt menar jag.

    Gilla

    • Undrar verkligen vad det beror på, det där att en är uppe på fötter på en sekund? Haha, fick evolutionära tankar och tänker att det kanske är överlevnadsinstinkt, att inte visa sej svag, så som djur kan dölja att de är sjuka ex? 😀

      Gilla

  3. När jag sprang terräng i Omberg i somras blev fötterna alldeles för trötta på slutet och jag snubblade på rötter och föll handlöst rakt fram… Man blir chockad ”va fan hände?” och sen känns det mest pinsamt och man skyndar sig upp på fötterna igen.. Men när jag började springa igen kände jag hur ont det gjorde lite överallt 😦
    Dom gånger jag snubblar/ramlar är ALLTID På slutet av en runda.. hehe 😛

    Gilla

    • Ja, visst blir en förvånad? 😀 Jag blir ju tydligen så förvånad att jag gör skumma ljud också…haha Jag var också väldigt snabb på att börja springa igen fast jag inte riktigt var säker på om det forsade blod från knäet (nu gjorde det inte det, men ändå).

      Gilla

  4. Ping: En lista om löpning - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s