Få se nu, när sprang jag sist? I Fredags tror jag? Det är ju verkligen i sej ingen katastrof, men det är någonstans här, när det gått alltför många dagar emellan som jag tappar mitt momentum, min motivation. Det blir liksom svårare, trögare att ta sej ut. Jag håller bäst motivationen igång genom att ha ett stadigt flyt av träning i tillvaron, då går det av sej själv.

Känner någon igen sej? En tänker att en ska träna men det känns trögare och trögare för varje dag som går, en väntar en dag till, väntar på ingivelsen, att det ska kännas rätt. Grejen är att det inte alltid är så att den där ingivelsen kommer, ibland måste en bara snöra på skorna, gå ut och börja springa. Alltid efter en sån runda kommer en sen hem och undrar VARFÖR en inte gjorde det där tidigare? En mår ju så bra! Ändå är det som om en riktigt aldrig lär sej fullt ut? Jag har funderat en del på vad det där beror på: En har ju oftast inget uppbyggningsfas för att ta exempelvis en chokladbit, en vet att det är gott och kommer vara härligt. Träning vet en ju också kommer göra gott och att en kommer må härligt av att utföra den men ändå är det en högre tröskel. Det är väl så enkelt som att människan gärna tar den kortaste vägen till den där njutningen, lägsta möjliga insats för mesta möjliga njutning. Vi är väl någonstans byggda för att spara energi.

Inser nu att det kan låta lite träningshetsigt det här inlägget. Det är absolut inte meningen. Att inte springa på en vecka eller flera innebär ju inte att en kommer sluta springa, ibland kanske det t.o.m är välbehövligt. Dessutom är ju livet sånt, en blir sjuk, det händer saker som gör att en inte kan eller vill träna. Att du veta hur en hittar tillbaka till motivationen och att ha förståelse för att det ibland kan vara trögt är bra för att kunna vara snäll mot sej själv. Mitt bästa är helt enkelt: På med skorna, gå ut, spring! Det är också exakt vad jag ska göra just nu faktiskt!

Vad är ditt bästa knep för att få tillbaka motivationen?