Min träningsresa, eller: Jag är väl ingen sportig typ?

Jag skulle egentligen ha lagt ut det här inlägget igår då det tillhör förra veckans tema i vårt bloggnätverk, men det fick, p.g.a tidsbrist, bli idag istället. Så här kommer den! Min träningsresa:

Jag är uppväxt på landet, pappa hade körkort och bil men mamma hade det inte (precis som jag inte heller har det), därför sitter det i min ryggmärg att en kan promenera, cykla eller t.o.m åka spark när en ska någonstans. Jag har alltså alltid rört mej, aldrig varit en soffpotatis på det viset. När jag var yngre, upp till tonåren, testade jag också en hel del olika sporter: ridning, fotboll, orientering (orienteringen var superkul tills jag sprang vilse) men fick aldrig den där passionen för något. Sedan har jag sporadiskt gått på gym ibland, sprungit någon vända (med blodsmak i munnen) men allt som oftast har jag tagit promenader när jag tänkt träning.

 

Men vi måste först backa till högstadiet ungefär: Det var nog där jag lärde mej (felaktigt) att jag inte är någon sportig person. Jag tänker faktiskt lasta skolgympan en del för det, för alltså: Det var inte bra. Som osäker tonåring med minimalt självförtroende var det väldigt svårt att hävda sej i de bollsporter vi oftast ägnade oss åt på gympan. Jag gick i skola i Leksand – en högborg för hockey vilket innebar massor med hockeykillar med bröliga röster och utpräglad laganda. Det var alltså inte helt lätt att ta för sej. Det bestående intrycket från skolgympan är egentligen orden: ”Men PASSA rå’!!” var på en skräckslaget slängde ifrån sej bollen om en råkat få den i händerna på något mystiskt vis.

start2

Men ibland, så där på våren och hösten, då fick vi springa i el-ljusspåret, det älskade jag och var ganska bra på. Naturligtvis kunde jag ha byggt vidare på det själv men det hade nog också varit bra om en blivit sedd och fått uppmuntran från någon lärare. Då kanske jag hade börjat min löparkarriär vid 14-års ålder, inte vid 34, vem vet?

-Jag fattar ju så klart att det inte är lätt för en lärare att se alla i en grupp på cirkus 30 elever, samtidigt var det lätt för hen att se dem som redan var bra på allt. Jag kanske låter bitter? Det jag egentligen vill få fram är att det var där jag lärde mej, att nej, jag är ingen sån som håller på med eller är bra på sport. Så sedan promenerade jag mest vidare genom livet.

 

Men löpningen då? Jag har nog, också det sen skolgympan (helt förkastlig var den alltså inte), alltid närt en liten dröm om att springa, jag har försökt ibland men kanske inte gjort det på rätt sätt. Sen har jag också tvekat. Kan jag? Jag var ju, som jag trodde, ingen sportig person. Men tanken: Att springa långt, att orka har alltid eggat mej.

start3

Så, för två somrar sedan, då fick jag plötsligt ingivelsen. Dels inspirerades jag mycket av min gamla vän Lina (hon bloggar här), på hennes facebook såg jag hur hon sprang lopp och långt, och dels så kände jag mej inte bekväm i min kropp, jag kände mej trött, tung och ville ha kondition. Hur jag sedan gick till väga för att springa har jag nyligen bloggat om här så det tar vi inte igen. Däremot vill jag berätta lite om hur jag tänkte kring löpningen i början: Jag var fullt och fast övertygad om att jag skulle nöja mej med fem kilometer, bara jag kunde springa fem kilometer så skulle jag fortsätta med det. Jag hade liksom fortfarande övertygelsen om att det där med milen inte riktigt var för mej.

När jag ser tillbaka på det var det egentligen här den riktiga resan började, den viktigaste: Från att ha trott att jag inte var sportig, så kämpade jag mej längre och längre, det tog inte lång tid innan jag sprang den där milen och med den kom också sakta, sakta, en ny acceptans för min kropp. Det slutade handla om att tappa kilon och började handla om att uppskatta den här fantastiska kroppen jag har, den som sitter på de här musklerna och konditionen. Den som klarar så mycket mer än jag någonsin trodde. Så här såg det ut på bloggen när jag sprungit den där milen:

Nu finns den i mina ben, MILEN alltså! Sen jag provade att springa runt 7 km har jag varit sugen, känt att det kommer gå. I morse när jag skulle ut och springa var jag dock lite tveksam, skulle jag nöja mej med 5 eller 7 km? Benen kändes lite sega och tunga men efter någon kilometer så kände jag: Nej, jag kör! Det blev en massa kringelikrokar för att få ihop en mil och snabbt gick det ju inte. Stannade på 7.30-tempo, men ändå: Wooohoooo, jag har sprungit en MIL!!!

start4

Vill ni läsa mer om fler träningsresor, då rekomenderar jag:

Mitt aktiva liv/Ida:s fullspäckade resa som innehåller fotboll, orientering, spinning och ironman.

Annika Larsen skriver om en resa som innefattar att komma igång efter graviditeten och dessutom göra det tre gånger.

 

 

 

19 tankar om “Min träningsresa, eller: Jag är väl ingen sportig typ?

  1. Så underbar läsning!
    Och det där med idrottsläraren: nää det är kanske inte jättelätt att se alla 30 elever samtidigt hela tiden, men det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter, att se och uppmuntra våra elever så att de känner att de kan bli det de faktiskt kan bli! Och framförallt i grundskolan, där man ju ska få lära sig GRUNDerna och hitta sina vägar. Klart att idrottsläraren skulle ha sett att du hade fallenhet för löpning och uppmuntrat dig där!
    Nu kanske jag målar in mig i ett hörn och får hela lärarkåren emot mig, men det är okej, jag är ju lärare själv så jag kan säkert försvara mig 😉
    Och PS. vad glad jag är att du återupptäckte löpningen sedan, för tänk så mycket inspiration jag har fått från dig!

    Gilla

  2. Men så himla bra du skriver! Sögs in redan från början i din text, superbra! Känner verkligen igen mig i din beskrivning av skolgympan. Mitt bollsinne är lika med noll. Tyckte dock det blev bättre i gymnasiet, å höll jag och n kompis i en egen lektion med Yoga och Pilates – verkligen en kontrast till bollsporterna i grundskolan!

    Gilla

    • Tack snälla, snälla du! Dina ord gjorde mej verkligen SÅ himla glad 🙂
      Och ja, det finns ju så mycket annat en kan göra på gympan. Vad jag vet så är det inte lag på att spela bandy (aj, smalbenen), basket och fotboll i flera terminer 🙂

      Gilla

  3. Så himla tragiskt det där med högstadie-gympan. Jag tror (tyvärr) det är ganska vanligt…
    Delvis för att en klass har många elever, men även att det finns lärare som kanske inte brinner så mycket för sitt yrke som de borde göra.
    Att fokus dessutom ligger på fotboll och andra ”matcho-grenar” känns väldigt förlegat… Tror vi spelade fotboll 6 gånger av 10 och red kanske 2 gånger på 3 år…. Logiken. (Och jo, logistiken förstår jag.. Men ändå!)

    Gilla

    • Jo, jag vet att det är många i min ålder som har ungefär samma erfarenhet. Det är så synd, skolgympan kunde ju ha varit så himla bra, världens tillfälle att väcka träningsglädje hos alla, inte bara hos de som redan idrottade på fritiden. Som sagt, hoppas verkligen det ser annorlunda ut nu! 🙂

      Gilla

      • Är ganska säker på att det ser annorlunda ut nu!
        Finns t.ex. ny kursplan och rätt mycket man ska hinna med på idrotten. När jag tänker efter hör jag alltid: ”Jaaa, äntligen ska vi få spela fotboll!” när det är dags för bollsport på gympan, så inte så ofta nuförtiden med andra ord.

        Gilla

  4. Vad ledsen jag blir när jag hör om er skolgympa. Jag var ju en bolltjej och älskade gympan inte direkt funderat på att alla kanske inte gjorde det. Sen känner jag igen mig i när det inte längre handlar om vikten utan att man älskar det man gör och vill vara stark, bästa känslan!

    Gilla

    • Vad härligt att du trivdes med din skolgympa 🙂 Det var väl just det för mej, att jag inte var så bollfokuserad och vår gympa bestod mest av bollsport.
      Ja, visst är det! Jag började till viss del träna för att förändra kroppen men det fick mej istället att ha en mer avslappnad inställning till den och dessutom älska den 🙂

      Gilla

  5. Jag känner igen mig i mycket i det du skriver om skolgymnastiken. Gympan blev rolig först på gymnasietiden då vi fick en ny lärare som inte tog så allvarligt på det här med att mäta sträcka, tid och välja lag (och gissa vem som oftast blev vald sist?). Hon fokuserade mer på att vi rörde på oss och uppmuntrade oss till det istället för prestation

    Gilla

    • Vilken härlig lärare det verkar vara! 🙂 Jag tänker att det är bättre att utnyttja skolgympan till rörelseglädje, se till att de som inte utövar någon sport på sin fritid inte blir stillastående på någon fotbollsplan.

      Gilla

    • Jag tror att de som redan höll på med någon av de sporterna, typ fotboll, som nöttes på gympan gillade den ganska mycket. Problemet med det var ju att de inte var i majoritet precis. Blir så ledsen när jag tänker på hur BRA gympan skulle kunna ha varit och hur dålig den var.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s