Att inte lita på morgondagen: Om stress

Sara/Träningsglädje skrev igår ett inlägg om stress, om skillnaden i skadlig och ”vanlig” stress. Hon frågar sej hur det känns när stressen blir skadlig? Det vet ju jag, eller, jag har i alla fall min version av hur det känns eftersom jag varit utmattningsdeprimerad. Sara skriver så här:

I mitt livsfilosoferande så kan jag undra om gränsen mellan hälsosamt och ohälsosamt mående, sett ur psykisk aspekt, handlar om att när vi är friska så kan vi ta ett steg ifrån känslorna och putta bort dem eftersom vi kan resonera med dem. Medan när vi är sjuka så kan vi inte ta det avståndet. Vi är mitt i det på ett annat sätt.

Jag tror hon sätter fingret på något väldigt sant där, i alla fall var det så för mej. Stressen liksom övermannade mej, jag kom inte upp och blev bara trött, trött, TRÖTT. Dessutom blev jag väldigt förebrående mot mej själv för att jag var trött.

Så här i backspegeln kan jag se att det inte var konstigt att det blev som det blev. Efter min pappas död blev min mamma också sjuk och samtidigt drog jag igång ett eget företag. Egentligen tror jag inte att det någonsin handlade om långa ”to do-listor” för min del, mer att det helt enkelt blev för mycket att hantera i livet, hela mitt liv ställdes ju på ända och kändes otryggt. Symptomet blev där emot att jag kände mej överhopad av grejer och inte visste vad jag skulle börja med, kände mej handlingsförlamad och så fruktansvärt arg på mej själv för att jag var det.

sittande2

Min lösning, något som jag fortfarande jobbar med och har skrivit om ibland (bl.a här och här), var och är, att göra en sak i taget och försöka vara mer i nuet. Det är svårt att förklara men när pappa dog blev det som att jag kände en slags livsstress, jag ville liksom hinna med så mycket som möjligt innan något annat hemskt inträffade, som om jag levde under någon slags osynlig press. Den där pressen hanterade jag genom att försöka vara så effektiv som möjligt i min redan trötta kropp -En ohållbar situation. Sara döpte ju sitt inlägg till: ”Det finns en dag imorgon också”. Mitt problem var att jag tappade tilliten till imorgon, jag ville hinna allt idag för att jag inte vågade lita på imorgon, livet kändes så osäkert. Jag har fortfarande kvar det där i mej, att jag ibland vaknar upp med en lång lista i huvudet som jag kastar mej in i och försöker göra i överljudshastighet, som att något jagar mej. Nu har jag lärt mej stoppa och göra en sak i taget, i alla fall allt som oftast, men är jag inte uppmärksam så är det nästan som jag agerar så per automatik. Det är som om det satt sej i ryggmärgen.

För mej är egentligen inte problemet att ha mycket att göra, det är det där inre onda som ställer till det. Att jag vill hinna innan… Ju mer jag jobbar med det, desto bättre blir det och jag hoppas att det en dag blir helt bra.

sittande1

Känner du dej stressad ofta? Hur gör du då?

 

10 thoughts on “Att inte lita på morgondagen: Om stress

  1. Åh jag känner verkligen igen mig i det där! Jag har alltid förebrått mig själv för att jag aldrig gör något, det är inte som att jag har mycket att göra ändå. Men när plugga, extrajobba, vara en bra vän, laga mat och borsta tänderna alla kommer samtidigt som man går igenom en kris, då blir även småsakerna för mycket. Som tur är så är jag också på väg ut, men det är inte lätt. Kram!

    Gilla

    • Ja, exakt. När jag mådde som sämst var även en så simpel sak som att gå ut med soporna ett stressmomenet. Det blir liksom kaos och en har svårt att sortera. Och så den där himla självförebråelsen -Så himla dum och så lätt att hammna i.
      Skönt att du också känner dej på rätt väg! 🙂
      Kram!

      Gilla

  2. Jag känner också igen. När jag blir riktigt stressad hamnar jag i en bubbla där saker snurrar alldeles för fort…Mitt bästa knep är medicinsk yoga, det är så superbra vid stress. Det gör det också lättare att tillämpa mindfulness. I våras när allting blev för mycket fick jag till och med gå upp mitt i natten för att yoga.. Men det hjälper alltid. Bästa verktygen! Kram

    Gilla

    • Ja, precis så känns det och en har jättesvårt att ta sej ur den där bubblan. Åh, jag kanske borde testa medicinsk yoga då! Min mamma går på det och tycker att det är jättehärligt så det är rätt konstigt att tanken aldrig slagit mej. Tack för tipset 🙂
      Kram!

      Gilla

  3. Jag läste Saras inlägg, jag läser ditt inlägg. Jag själv har drivits ned i det, det som ni skriver om. Men jag kan inte sätta ord på vad som är orsaken och därmed vet jag inte vart jag ska leta efter svaret. Men jag känner verkligen igen mig i det du beskriver att jag varje dag jagas av något och att jag vill hinna med så mycket som möjligt innan… ja, vadå?

    Gilla

    • Åh vad jobbigt att du känner så. För mej var det som jag skrev, en livskris som liksom gjorde allt runt omkring till stress men det kan ju bero på tusen olika saker som ex: prestationsångest, att en helt enkelt är överhopad av grejer eller att energin är låg av någon anledning för att bara nämna några. Nu är jag verkligen inget proffs men jag tänker att en kanske nysta i symptomen även om en inte hittar orsaken? Tänka på att inte pressa sej för hårt, inte ha för höga krav på sej själv, jobba med mindfullness, inte jämföra sej med andra (ibland har en ju en förmåga att måla upp andra människor som perfekta fast det sällan är så) och försöka vara i nuet. Om en backar lite så kanske en klarar kan se vad som gjorde en stressad.
      Det är en så jobbigt känsla, det där att känna sej jagad, jag vet. Hoppas det känns bättre snart!
      Kram!

      Gilla

  4. För mig har det aldrig gått så långt som att jag blivit utmattningsdeprimerad, men jag har en nära anhörig som just nu är mitt i det, och fyfan så hemskt det är.. :/
    Jag har varit otroligt stressad under många år, men har idag det mesta under kontroll och jobbar ständigt med att, som du säger, göra en sak i taget och vara i nuet. Jag är känslig för stress och det krävs inte så mycket för att jag ska få den där stresskänslan egentligen. Skillnaden nu är att jag vet hur jag ska hantera det, och känner det långt innan det bryter ut på riktigt. Det visste jag inte förr, och då blev det kaos. Precis som du säger handlar det ofta inte att man har långa listor på saker som ska göras, utan hur det känns inuti inför det som behöver göras. Sen tor jag att om man en gång haft utmattningssymptom och kört sig själv ner i botten, så kommer man nog alltid vara lite extra känslig..
    Kram!

    Gilla

    • Ånej vad jobbigt 😦 Hoppas din nära känner sej bättre snart ❤

      Och ja, du har verkligen rätt, jag tror en nyckel är att ha kunskapen, att veta hur en ska agera när det känns så där jobbigt. Inte alltid det lättaste dock. Tror också att du har rätt i att en nog alltid är lite, lite känsligare för stress efter att en haft en episod med hög stress. Jag försöker se min stresskänslighet som något positivt, att jag blir mer benägen att ta hand om mej själv och sätta stopp. En blir väldigt medveten om sina gränser.
      Kramar!

      Gilla

  5. Jag tror jag mest försöker andas, slappna av och fundera över vad det är jag stressar över. Ofta försöker jag göra listor på allt jag vill och behöver göra, och sen släpper jag den och läser en bok tills jag känner mig mer avslappnad för att ta itu med listan. Känns alltid bättre då!

    Gilla

    • Det är ju ett jättebra knep, att liksom ta ett steg ifrån :-). Ofta när en är så där stressad känns allt så akut fast det egentligen inte är det.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s