Den viktiga (ibland svåra) återhämtningen

Denna vecka är temat i vårt bloggnätverk återhämtningJag gav inlägget rubriken ”Den viktiga (ibland svåra) återhämtningen” för att jag verkligen upplever den så, både viktig och svår. När en är en allt eller inget-person blir det lätt att en hamnar i ett träningsflow som en liksom inte vill avbryta, alternativt att en hamnar i en träningsstiljte som är svår att avbryta. Så har det varit för mej under hela min träningsresa tror jag.

Igår när jag läste Ida/Träningsbloggas inlägg på ämnet log jag igenkännande flera gånger. Ida skriver så här:

Kruxet med att saker är så himla roliga, det är att man vill göra dem jämt. Mitt ökande i distans (från 3 km en dag till 7 km nästa) och frekvens (typ springa varje dag) gjorde att mina fötter tog sådant stryk. Jag hade så ont, men mitt i all denna smärta fortsatte jag ändå att springa.

Nästan exakt så gjorde jag också när jag började springa. Min springresa började med rejält värkande ben. Jag hade riktigt ont ibland (ofta), så där så att det var stelt och jobbigt att resa sej när jag suttit ett tag -Jag fick liksom mödosamt gå igång mej själv som en mycket, mycket gamla människa. Ändå sprang jag ofta, ofta, mer och mer, för när endorfinerna kickade in så gjorde det ju inte ont. Jag tyckte att det räckte att jag var rätt försiktig med att öka distansen och så mosade jag på med löpningen var och varannan dag. Jag kan se i backspegeln att jag hade tur, mitt ben-onda berodde nog mest på leder och ligament som vande sej vid den nya rörelsen, jag skadade mej aldrig ”på riktigt” men det kunde jag ju faktiskt lika gärna ha gjort och det, det hade varit sjukt ovärt. Ja, det kunde t.o.m kanske ha blivit slutet på en spirande springförälskelse?

När jag äntligen, sent om sider greppade detta med att vila mellan varven, då insåg jag ju vilket boost det faktiskt var för löpningen. Jag insåg att mina ben liksom byggde ihop sej och skaffade mer styrka, studs och energi de springlösa dagarna. På så sätt blev det också ännu roligare att springa. När jag insåg att det inte var ett konstant malande jag behövde för att öka farten, snarare några dagars vila, då lossnade det liksom.

Fast jag ska på inget sätt påstå att jag är någon expert på återhämtning nu heller. Jag har fortfarande lätt att hamna i ett flow och vilja mosa på varje dag. Dessutom har jag lite svårt att balansera återhämtning med aktivitet. Mina återhämtningsperioder kan ibland bli väldigt långa eftersom jag liksom tappar momentum, om ni förstår hur jag menar? Den balansen är något jag fortfarande försöker få ordning på: Att vila lagom och att träna lagom.

Sen ska en ju inte glömma att återhämtning inte behöver innebära att du sitter stilla på en stol. Återhämtning kan vara att ta en promenad eller att yoga lite. Eller som det Anna är inne på i sitt inlägg: Träning kan faktiskt också vara återhämtning, så som när hon ger sej ut och cyklar teknisk stig för att låta hjärnan koppla av och tänka på annat än jobb exempelvis.

Det viktigaste tror jag, när det kommer till återhämtning, är att lära känna sin kropp och lyssna på den. Vad vill den ha? Är du trött i kroppen eller är det hjärnan som behöver vila?

Är du duktig på att återhämta dej?

återhämtning

Bäst blir det, tycker jag, om en kan hitta balansen mellan svettiga löparskor, skumbad, fluffiga handdukar och väldoftande krämer. Typ så.

18 tankar om “Den viktiga (ibland svåra) återhämtningen

  1. Det där sista tror jag är jätteviktigt! Att man ser till sig själv och sin egen nivå och sina behov. Och inte återhämtar sig på ett visst sätt bara för att man ska.

    Gilla

  2. Verkligen jättesvårt att hitta balansen, och ganska svårt att lära känna sin kropp och vad den behöver, tycker jag. Men det kommer, det kommer… tycker fortfarande att jag försöker hitta det optimala för min kropp! 🙂

    Gilla

  3. Jag försöker bli bättre på återhämtning och måste nog planera in vilodagar för att det ska bli av. Springer jag bara ”på känsla” blir det lätt att jag kan typ springa fyra dagar i rad och sedan inte springa på fyra dagar alls. Så försöker planera in när jag ska springa och när jag ska vila.

    Gilla

  4. Måste skryta lite och säga att jag med åldern blivit himla duktig på att lyssna på kroppen och återhämta mig. Fast det har tagit tid att nå dit :).

    Gilla

  5. För mig är återhämtningen ofta samma som variation, att inte träna samma sak dag efter dag. Men ibland vill jag bara krya upp i soffan under en filt och inte göra ett endaste dugg 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s