Wifi och vuxenhet

Hej vänner! Nu är jag tillbaka med wifi och vanligt bloggande igen. Pysslade lite med det där med att komma ut på nätet hemma hos mamma men det fungerade inte som det skulle. Och ja, ni vet? Jag klarar inte av att pekfingervalsa på mobilen. Men det är ändå rätt befriande, att ta ledigt från internet:et ibland. I vanliga fall är nätet så himla mycket av min vardag: mitt jobb, kontakt med vänner, informationssökande o.s.v, men när jag är i Dalarna, då är det lättare att bara koppla bort och vara (allra lättast är det nog att koppla bort när det är lite så där, utom ens egen makt). Mobilen har en ju i och för sej alltid, men det är ändå inte riktigt samma sak? Jag har i alla fall haft en skön vecka i Dalarna! Jag har umgåtts massor med min mamma, pysslat lite och sist men inte minst, firat min lillebror som fyllde år. Hela 29 år blev han. Det är märkligt det där? Jag vet att jag förut tänkt: ”Tänk, när Mattias är 30 år, då kommer jag verkligen vara gammal!” Nu är han förvisso inte 30 år än, men ändå.. Jag känner mej fortfarande inte speciellt gammal och tror inte att känslan kommer utvecklas så mycket under kommande år heller? Det är nog så, att ingen någonsin blir vuxen. I alla fall inte så som vi tänker oss att vuxen är? Eller vad tror ni? Känner ni er vuxna eller rent av gamla? dalahelg

16 tankar om “Wifi och vuxenhet

  1. Jag känner mig inte speciellt gammal förutom när jag börjar tänka för mycket bakåt. Som att det faktiskt är 13 år sedan jag tog studenten och inte ”för några år sedan…”

    Gilla

    • Ja, hjälp, det är läskigt att räkna bakåt. Jag tog studenten 98 och tycker att det var ”ett par år sedan” 😀

      Gilla

  2. Jag tycker nog att jag känner mig vuxen, i alla fall när jag säger att jag har stora barn ( 18 0ch 23 år) Men ibland vet jag knappt hur gammal jag är, det går ju så fort när man börjar bli äldre haha och det är ju bara en siffra!! Men när jag är så där barnslig hemma som jag kan vara ofta så kan det vara tur att ingen ser mig 🙂

    Gilla

    • Haha, jag har också börjat tappa bort min ålder. Kan utan att blinka påstå att jag är 34 eller 38 eftersom jag inte riktigt har koll längre (är 36) 😀

      Gilla

  3. I mångt och mycket känner jag mig fortfarande som 25. Kan vara så oerhört barnslig och förstår ofta inte att jag ändå är snart 46. Fast jag har en mognad och en säkerhet som jag inte hade när jag var 25!
    Men som Cecilia skrev: Det är ju bara en siffra!

    Men det är konstigt när man tänker på hur man såg på sina föräldrar när de var i samma ålder!

    Gilla

    • Exakt så känner jag: Även om en verkligen inte tycker sej förvärvat den där vuxenheten (sån som en föreställer sej den) så har en ändå fått en himla massa mer inre lugn. Får rysningar av att tänka mej att leva mitt liv som ex. mitt 15-åriga jag -Så mycket osäkerhet!

      Gilla

  4. Jag fyller ju fyrtio i år. Och alltså, till viss del känner jag mig ju vuxen, med alla barn och allt vuxenansvar – men till viss del känner jag mig som vilken tonåring som helst. När min 15-åring står bredvid mig i köket tänker jag att det är ju HELT SJUKT att jag är mamma till någon som är så gammal, när jag knappt själv är torr bakom öronen 😀

    Gilla

    • Haha, fast jag inte själv har tonårsbarn (eller ens barn) så förstår jag känslan lite: Jag har liksom lite svårt att få min hjärna runt att mina jämnåriga faktiskt har tonåringar. Vi var ju tonåringar nyss? 😀 Tiden alltså: både läskig och häftig grej 🙂

      Gilla

    • Förstår känslan, kände också att 30 var en grej. Fast det var ju inte det! 🙂 Jag gillar att vara 30-någonting. En gör ju precis som en vill: Jag har varken hus, barn eller volvo men är himla glad ändå 😀

      Gilla

    • Jag fyllde 30 förra året och det var första gången jag hade lite åldersnojja. Den där känslan av att ”Jag kan ju inte fylla 30, jag känner mig inte vuxen nog för det!”

      Ett år senare känner jag mig fortfarande inte vuxen, trots att min lillasyster gått och skaffat barn (hur hon nu kan det, är inte hon typ 12?)

      Gilla

      • Det där med småsyskon som växer upp, det gör det så himla tydligt att tiden går. Känner exakt samma för min lillebror (även om jag så klart respekterar honom som en vuxen person). Han är liksom GIFT? Jag är inte ens gift. Hur gick det till? 😀

        Gilla

  5. Jag känner mig inte gammal men börjar inse att andra ser nu inte ser på mig som ung längre, gäller både utseendemässigt och erfarenhetsmässigt :). Jag fyller 41 i år, har har tre barn, varav den äldsta snart är 14. Jag kommer ihåg hur jag såg på mina föräldrar i den åldern. Faktiskt så börjar jag känna mig vuxen nu. Ganska skönt med en himla massa erfarenheter att luta sig tillbaka på!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s