Mitt största hinder för att lyckas

Jo, förresten, mellan dalavistelser och overnight oats hinner jag ju träna lite också! Det har ju varit aningens tyst om träningen här kan jag tycka vilket ju faktiskt är lite konstigt eftersom det ska vara en träningsblogg? Men i alla fall, igår både sprang jag och yin yogade. Löpningen känns bra nu! Även om det går saktare än förr så kommer jag längre och längre och börjar bygga upp något igen. Jag kan annars känna att det senaste året varit lite hattigt med löpningen, lite sporadiskt och lite upp och ned.

Jag tror dock att jag hittat nyckeln till varför det varit så. Det är egentligen en grej jag vetat länge om mej själv och även tagit upp här tror jag? Det har ingenting med det fysiska i löpningen att göra alls, inte att jag inte orkar, är slö eller inte tillräckligt tränad -Sånt som en annars lätt slår ned på sej själv för. Det har att göra med att jag är rädd för att lyckas. Skillnaden nu är att jag har verktygen för att jobba med den där rädslan, det hade jag inte förut. Då var det mest bara ett konstaterande: ”Jag är rädd för att lyckas”. 

lyckas

Jag vet att det är en känsla många känner nu och då. Min rädsla grundas nog mycket i när min pappa blev sjuk. Kort kan en beskriva det så här: Det var en berg och dalbana, flera år av hopp och förtvivlan där jag slutligen (felaktigt) lärde mej: ”Det kommer ändå att gå åt skogen, så var inte för framgångsrik, för duktig eller för glad för då bli fallet bara hårdare” Rätt hemskt va? Det är ju inte så att jag aktivt gick och tänkte så här, men det undermedvetna liksom backar när det går för bra, t.o.m när det gäller en sån sak som löpningen

Det jag gör idag, jobbar stenhårt på, och som jag faktiskt känner ger en stor förändring genomgående i mitt liv, är att följa upp den där första tanken av tvekan tills jag har det klara svaret framför mej. Låter det flummigt? Det är det inte. Tvärt om tycker jag bara att det är väldigt logiskt. Mitt svar blir nästan alltid att jag inte vågar lägga ned tid och energi på det jag vill göra eftersom jag är rädd att det inte ska vara någon idé då det ändå kommer att gå dåligt i slutändan. Det svaret får jag nästan alltid när jag frågar mej själv varför det känns trögt, varför jag inte vill, varför jag får ångest?  Där gäller det att tala om för mej själv att det inte är sant, att jag förstår att jag bara försöker skydda mej själv men att mitt skydd är felaktigt. OBS för att detta inte är något generellt råd p.g.a är ingen psykolog. Mår du jättedåligt av såna här tankar tycker jag att du ska söka hjälp av ett proffs. Detta är bara något jag berättar eftersom jag vill delge er lite av vad som rör sej i min knopp.

lyckas2

Hur som helst: Det ger sakta men säkert resultat, mitt tänk. När det kommer till löpningen hoppas jag att det ska hjälpa mej att våga träna exakt så mycket som jag vill, att jag ska våga lyckas på min egen nivå. Ni vet att jag pratade om mål förut? Jag tror jag har ett sånt på gång nu, men det tar vi i ett annat inlägg.

Har ni några tankehinder i er träning och hur jobbar ni med dem i så fall?

2 thoughts on “Mitt största hinder för att lyckas

  1. I yogan stöter jag ofta på tankehinder. Ett är att min kropp inte mår bra av för fysisk träning. Fast jag vet fortfarande inte om det bara är ett tankehinder eller en sanning… Lycka till med ditt, det är självklart att du är värd att lyckas!

    Gilla

    • Vad jobbigt när en inte riktigt vet om det är sanningen eller käppar i hjulet. Hoppas du kommer underfund med det snart! Och tack för fina ord 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s