Att vilja vara bäst på allt samtidigt

Jag vill återknyta lite till mitt tidigare inlägg som berörde min prestationsångest, träning och bloggande. Det fick mig att fundera ett var till på saker som jag redan funderat mig snurrig av: Det här med att vilja vara bäst på allt, helst allt samtidigt. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja höra om mina orimliga förväntningar på mig själv? Jag tror säkert att ni också är många som känner igen er.

Ok, en dag i mitt drömliv: Jag vaknar klockan 6.00 och gör morgonyoga. Jag äter sedan en näringsrik och bra frukost. Sen sätter jag mig och arbetar fram till lunch, naturligtvis på ett väldigt koncentrerat och effektivt sätt. Jag tänker självfallet på farorna med stillasittande under tiden och reser mig därför någon gång i halvtimmen för att aktivera mig. Innan lunchen tar jag på mig löparkläderna och ger mig ut på en springtur, ibland kort, ibland lång. Min löparutveckling är spikrak, uppåt, framåt så klart. Efter löpning och dusch äter jag en supernyttig lunch. Jobbar sedan fyra timmar till med någon liten paus för mellis. När jag jobbat klart hinner jag både laga en god middag och fixa så att lägenheten är välstädad och tvättkorgen är tom (varför jag i min drömvärld gör detta helt själv när jag i verkliga livet har en partner som gör minst lika mycket i hemmet som jag, är en gåta?) På eftermiddagen hinner jag sen hitta på något roligt, kanske träffa en vän eller så? Jag hinner förresten under dagen också både fota och förbereda ett eller två genomarbetade blogginlägg samt rodda lite med annat som rör bloggen. Kanske lägga ut lite trådar för samarbeten och så? Trådar som jag sedan nogsamt följer upp.

Ni hör ju? Det är ändå rätt orimligt att hinna detta varje dag, kanske speciellt för mig som är en rätt lättstressad person. Egentligen vet jag inte om jag vill ha det så på riktigt? Det är bara någon slags bild av hur en borde leva och hur jag får för mig att andra lever. Jag jobbar mycket med den där känslan, att inte känna mig sämre än. I botten tror jag att det beror på en uppväxt med vissa dominanta kompisar som var duktiga på att tala om att jag var sämre än. Sånt sitter tydligen kvar mycket längre än en tror.

Det är lite av en spark i magen att inse att en inte har kommit så långt med de där tankarna och uppfattningarna om sig själv som en trodde. Sanningen om mig är ju inte att jag är lat eller dålig. Sanningen är att jag är rätt grym faktiskt! Jag är en person som efter många år av ångest och jobbiga händelser hittat en väg som är rätt för mig. Jag är egensinnig och gör som jag vill. Idag har jag utformat min vardag med ett varierande arbete som är precis sånt som jag vill ha det. Och gör en en sån grej, då kanske en hel del får stå tillbaka under en tid. Jag kanske inte både kan fixa mitt drömjobb och vara en grym löpare samtidigt? Det kanske måste få ta sin lilla tid att hitta balans. Jag måste bara lära mig att jag faktiskt duger precis som jag är. Att ingen har orimliga förväntningar på mig, ingen förutom jag.

Hur är det med er? Känner ni er någonsin otillräckliga och tror att alla andra hinner och kan så mycket mer?

charlottaholding2

 

14 tankar om “Att vilja vara bäst på allt samtidigt

  1. Jo då, det är nog hög igenkänningsfaktor här… Det händer lätt om jag är på instagram, läser bloggar osv, att ”alla andra” verkar ha det så bra. Och samtidigt vet jag ju att det inte är hela sanningen som visas där, men min hjärna kopplar ihop alla händelser och bilder till en och samma. Och så känner jag mig otillräcklig. Fånigt, jag vet 🙂

    Gilla

    • Ja, det där gör min hjärna också, speciellt om jag är lite låg och stressad. Plötsligt hinner ALLA andra allt, fast det kanske var en person som hann ditt och en person som hann datt.

      Gilla

  2. Jag förstår precis hur du tänker! Tänkte bara berätta lite snabbt: igår städade jag för första gången på typ tre veckor. Idag gick jag ner till förrådet med resväskan som stått i hallen sedan jag kom hem från sommarsemestern. Idag tog jag mig i kragen och gick 300 meter till blomaffären, något som jag tänkt göra sedan i början av augusti typ… Jag önskar också att jag hann och framförallt orkade göra allt, men sanningen är att jag typ aldrig lagar ordentlig mat, mitt hem ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och på helgerna är jag så trött att jag verkligen inte vill socialisera mig utan helst bara ligga under täcket och kolla netflix…
    Jag tror att jag har slutat stressa upp mig över att alla andra hinner mer… Blir t.ex. inte stressad när folk visar upp välstädade hem och så på instagram, för ett välstädat hem måste betyda att det är något annat som inte hunnits med istället. Ehh..typ.

    Gilla

    • Det är befriande att läsa det du skriver. Just sånt där kan jag bli helt galen på mig själv för: Saker som är enkla men som en liksom ändå inte får till, som att ta bort en resväska. Men hur viktigt är det egentligen?
      Hehe, perfekta instagram-hem kan ju även betyda det enda städade hörnet i hela hemmet 😀

      Gilla

  3. Känner också igen mig.. men försöker tänka att det är ok att prioritera det som verkligen får mig (och familjen) att må bra. Då är det ok att det är dammigt i bokhyllan för vi gör andra saker. Men jag kan absolut bli stressad över perfekta mysbilder på Insta typ. Och när det är så där matchat och snyggt i andras hem!? Hur hinner man med att styla också?

    Gilla

    • Jag försöker också tänka som du. Haha, inser att det kanske framstår som jag är värsta städfanatikern. Grejen är att jag klarar lite stök men sen känner jag att jag liksom tappar koncentrationen. Det kanske beror på att jag jobbar hemifrån också, jag måste liksom ha en lugn miljö.

      Gilla

  4. Ärligt talat så har jag lagt ner de där kraven på mig själv! Är det så himla viktigt att alltid ha rent hela tiden?När putsade jag fönsterna sist? Vet inte faktiskt och jag struntar i det. Jag städar det viktigaste och det som är mindre viktigt behövs väl inte, eller

    Gilla

    • Ja, det där med att känna att en är bra nog är rätt knivigt. En är ju aldrig så hård mot andra som en är mot sig själv.

      Gilla

  5. Hahaha! Jag trodde nästan att du faktiskt levde så! Fast kanske inte ändå, men du visar bilder på god mat, är ute i friska luften massor och tar underbara bilder.

    Men visst känner jag igen det mesta. Och varför måste vi hela tiden presentera den där perfekta bilden av oss själva och våra liv? Fram för mer skit i hörnen!

    Gilla

    • Vad lustigt 🙂 Det är liksom inte vad jag tänker om mig själv när jag skriver mina inlägg, att jag ger den bilden. Jag lever både så och inte så. Älskar ju att vara ute i naturen och att göra god mat. Men idag t.ex. har jag ätit genomgående nudlar och suttit inne framför datorn förutom för en kort paus för en 30 minuters löprunda.
      Och ja, jag håller med dig!

      Gilla

  6. Ping: En helt vanlig dag sedd från mobilen - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

  7. Jodu, det där känner jag igen mig allt för väl i. Idealbilden en målar upp om hur en ”borde” vara som en aldrig lyckas leva upp till. Har en dessutom småbarn, som jag har, så får en ofta nerprioritera sig själv och försöka göra så gott en kan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s