Dalarna och farten

Halloj! Hur har helgen varit? Min har varit supermysig och ganska så fullspäckad. Vi började med en snabbtripp hem till mamma i Dalarna över fredag/lördag. Där hann vi med grillning, utflykt och lite löpning. Idag har vi roddat med nya sängar. Verkligen på tiden då vår gamla började luta inåt och gjorde att både jag och Daniel ägnade åt något slags nattlig klättring för att inte rulla på varandra. När sängarna var färdiginstallerade hann vi med en middag med Daniels pappa och Eva också. Indiskt! Mmm.

20170609_193926-01

Vy över min hembyggd!

Men löpning var det! Jag tog en runda med min bror i fredags kväll. Han har inte sprungit så länge men är betydligt snabbare än mig. Så himla kul ändå, att kunna springa med honom. Det fick mig att tänka en del på det där med farten dock, vad den betyder för mig? Å ena sidan är det bra att springa med någon som är snabbare. Det gör att en pressar lite, lite mer och kommer ur sin bekvämlighetszon. Å andra sidan är det också lite jobbigt psykiskt. Jag kan inte riktigt komma ifrån den där känslan av att sinka.

20170609_220613-02

Efter springfie

Det är så löjligt egentligen, för farten ska inte betyda så mycket. En löpare är en löpare oavsett fart. Punkt. Samtidigt är det ju en referenspunkt på något sätt. Jag har varit mycket snabbare än vad jag är idag, något som både peppar och är lite jobbigt. Det peppar eftersom jag vill upp på samma nivå igen, men sen är det ju jobbigt eftersom jag ibland kan känna att det var onödigt att slarva bort en bra form. Förstår ni hur jag menar?

20170609_193936-01

Jag har nog alltid egentligen varit fascinerad av det där med fart. Jag lägger absolut inga värderingar i hur fort någon annan springer. Tycker inte alls att långsamt är dåligt, tvärt om! Jag har ändå varit på en plats där 200 meter kändes som döden en gång i tiden, så jag vet vad som krävs att släpa sig runt fem kilometer i lägsta möjliga tempo. Det är liksom inget en gör i en handvändning. Ändå vill jag själv vara snabbare? Fast det är väl kanske ganska mänskligt att sträva uppåt och framåt på något sätt.

Vad har ni för förhållande till fart?

4 thoughts on “Dalarna och farten

  1. Åh, det här med fart är så svårt tycker jag. Jag lägger inte heller någon värdering i hur fort/långsamt andra springer, men när det kommer till mig själv blir det svårare. Just rådet att inte jämföra sig med andra är bra, men om jag jämför med mig själv och inser att jag var snabbare för två år sedan… Tja, då blir det ju lite knepigt.
    Här har jag bloggat en lång harang om saken –> https://hopihopi.wordpress.com/2017/04/05/konstiga-tankar-och-hetsen-kring-tempo/

    Gilla

  2. Ja, fart alltså… Svår nöt! Jag lägger verkligen inte heller någon värdering i hur snabbt andra springer, och jag försöker att bli bättre på att inte lägga någon värdering i hur snabbt jag springer själv. Men det är svårt! Samtidigt är farten en bra sporre för att träna, eftersom man ju faktiskt vill bli lite lite snabbare hela tiden 😀

    Gilla

    • Jo, precis. Det är nog min bästa sporre när det gäller att ta mig ut (eller ja, upplevelsen och naturen smäller väl lite högre kanske). Men just farten motiverar mig och någon slags motivation måste en ju ha 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s