Våga prova att springa trots övervikt

image

När jag började springa i Juni förra året vägde jag betydligt mer än vad jag gör idag. Jag hade inte en enorm övervikt men ändå ganska betydande. Jag hade egentligen länge funderat på det där med att springa men en av anledningarna till att jag drog på det var att jag visste med mej att jag vägde för mycket. Tänkte: Vad händer med knäna? Kommer min kropp att klara påfrestningen eller kommer jag att gå sönder?

Men ja, jag satte ju igång till slut, lugnt och försiktigt: springa, gå, springa, gå. Jag ska inte ljuga och säja att det inte gjorde ont för det gjorde det! Benhinnorna värkte en del, benen var konstant stela och då pratar vi efter sträckor som 1 kilometers sammanhängande spring. Precis runt midsommar fick jag också rejält ont i knäna men det gav med sej efter 2 veckors vila och kom aldrig tillbaka. Men jag kämpade på, sprang längre och längre. Lyssnade på kroppen, lät den vila mellan varven och sprang sen försiktigt igen.

Vid det här laget var jag dessutom så biten av löpningen att jag inte ville sluta för något i världen. Och den gjorde saker med mej, både fysiskt med min kropp men också med mitt sätt att se på min kropp. Att märka att en blir starkare och starkare och klarar mer och mer är väldigt stärkande för kropps-självförtroendet. Det är svårt att inte gilla en kropp som tar dej snabbare och snabbare framåt. Du får den där härliga känslan: Jag kan! Kroppen kan! Dessutom gjorde det med tiden mindre och mindre ont för att till slut upphöra helt. Kroppen hade vant sej vid den nya rörelsen.

Dessutom: jag tror att nästan alla som börjar springa får mer eller mindre ont, trots att de är alldeles normalviktiga eller rent av fjäderlätta. Det är ju en ny rörelse för kroppen, något den måste anpassa sej till så om min värk berodde på ovana eller övervikten eller en kombination, vet jag inte. Men jag vet att min kropp anpassade sej och lärde sej detta nya, precis som vilken kropp som helst.

Det finns ju också olyckskorpar som påstår att det är bättre med långa promenader om en har en övervikt på över 10 kg. Jag har läst på löparforum ”att med övervikt tar du dej sällan längre än 5 km, det tar stopp där” Fast för det första: So what om en ”bara” tar sej 5 kilometer? Det är ändå grymt bra jobbat att springa 5 kilometer. Och för det andra: Jag tar mej i dagsläget dubbelt så långt trots att jag fortfarande bär på en del övervikt.

Det jag vill säja med den här texten är egentligen: VÅGA testa att springa! Trots att du är tung och trots att folk säjer att det inte går. Lyssna på kroppen, känn efter och ta det i din takt. Du har bara saker att vinna på det: En bättre känsla för din egen kropp, en bättre kondition, ett bättre psykiskt mående.

Slutligen vill jag säja: Nej, jag är absolut ingen expert och jag baserar detta enbart på egna erfarenheter. Men samtidigt, om du låter bli att pressa dej för mycket, vilar när det behövs och lyssnar på vad kroppen tycker så tror jag inte det är farligt att i alla fall testa.

Löpningen och kroppsacceptansen

Jag vet att jag skrivit om det förr, vad löpning gör för mej och min syn på min kropp men det kan liksom inte säjas nog. Jag slås av det ofta när jag springer: Hur fylld av power jag känner mej, hur mycket jag älskar min kropp. Jag har väl egentligen alltid haft ett ok förhållande till min kropp, aldrig hatat. Där emot har jag stört mej ibland, inte riktigt känt mej bekväm.

Den här snällare synen på kroppen jag får när jag springer har ingenting med vikt att göra, ingenting med hur löpning format om min kropp, jag har haft den härliga känslan sen jag började springa och vägde en del mer än vad jag gör idag. Den har istället att göra med att jag uppskattar min kropp för vad den är kapabel till, snarare än hur den ser ut. Den KAN!

Jag tänkte på det förut, när jag sprang tätt förbi en busskur proppad med väntande människor: Det hade känts jobbigt förut, speciellt i tajta tajts och kort jacka men nu känns det ingenting. Och skulle nu någon av de där människorna i grupp slänga en kommentar (inte för att det hänt) så skulle jag nog bry mej rätt lite om det också, för känslan av vad min kropp klarar av är så himla mäktig och uppfyllande. Jag är stark! Jag kan ta mej en mil, springande. Den här kroppen är värd att högakta!

Att inse att jag kunde

009red

Okej, jag ska väl inte påstå att detta är det vackraste i heminredningsväg hemma hos oss, ändå gör det mej glad. Träningskläder som hänger på tork över en garderob efter snöiga springturer, både mina och mannens. Inget märkvärdigt med det kanske? Men det gör mej glad för att jag äntligen ÄR DÄR! Hur många gånger i mitt liv har jag inte tänkt att jag vill bli en ”sån som”? En sån som tränar regelbundet, har en kropp som orkar. Och så har jag tänkt att DET GÅÅÅÅÅR INTE! För jag har försökt så många gånger. Jag har trott att jag är en sån som ger upp, som aldrig kan skapa rutiner runt träning.

Men så står jag en dag och ser träningskläderna på garderoben, de hänger nästan jämt där eftersom jag springer så ofta (!) och inser att det visst gick, att jag visst kunde! När det slutade handla om tvång, om att tukta kroppen och istället handlar om något som är roligt. Så om du tänker: ”Nä, men jag har försökt så många gånger. Jag kan inte”.. Du kan visst! Men låt det få vara roligt! Njut av din egen utveckling, jämför dej inte, hitta något som är kul och som du gör för din egen skull. Det där andra kommer på köpet.

P.S Att springa är en himla peppande träningsform: Det är kul, det ger mycket på relativt kort tid, du får snabba resultat och fantastisk kondition. Men om du känner att springa inte är din grej: Det finns massor med annat du kan göra. Välj något som du känner: Detta skulle vara så häftigt och kul att kunna. Fatta känslan när du sen når dit – Oslagbar! (Dessutom är ju vägen dit fantastisk.)

Lite länkkärlek och lite om att vara snäll mot sej själv

Jag tycker så himla mycket om bloggen ”rund är också en form” som skrivs av traillöpspassionerade Malin. Jag gillar bloggar som får mej att reflektera, som tar upp grejer som liksom handlar om något, som tycker till och detta är verkligen en sån blogg! Dessutom verkar Malin ha en sån sund syn på det här med kropp och träning. Det är liksom den här typen av blogg en vill att människor som inte har så vidare snäll syn på sin kropp ska läsa. Det handlar väldigt lite om hur en trimmar vissa kroppsdelar till perfektion och väldigt mycket om träningsglädje.

Det här senaste inlägget om nyårslöften är verkligen ett sånt jag hummar instämmande till. Det handlar om de som avger nyårslöften: Nu ska det minsann börjas tränas! Sen går de ut för hårt med både träning och kost. Förbjuder allt onyttigt och tränar tills de spyr (typ) i två veckor… Det slår verkligen an en sträng hos mej. För att jag varit där så många gånger, när jag liksom rutit åt mej själv: ”Nu ska du minsann ta tag i det här!” och ”Nu får det vara nog!” för att sedan gå in i en regim av för lite mat och massor med träning, oftast i form av låååånga promenader jag tvingat mej ut på varje dag, helt utan glädje. Det har ALDRIG fungerat. Vad som däremot funkade var att hitta något jag verkligen tycker är superkul (springa) och sakta men säkert föra in nya vanor. Inte förbjuda mej något men balansera mer. Det blev inget kvällstidningsliknande: ”Hon tappade 20 kg på 3 månader!” men det blev en långvarig förändring, en förändring jag verkligen kan hålla i. En förändring där jag känner mej lugn, tillfreds och MÄTT!

Så, var snäll mot dej själv, ta det lugnt. Du är där mer förr än du anar ändå.

Superpepp för nybörjarlöparen!

image
image

Jo, jag tänkte så här: Det är nytt år, människor avger nyårslöften och kanske några av de människorna bestämmer ”Jag ska börja springa”. Kanske sätter de sej och googlar på ”nybörjarlöpning” + ”blogg” precis som jag gjorde för lite mer än ett halvår sedan och kanske hamnar de på min blogg?
Om du är en sån googlare: Hej!
Att börja springa kommer att vara något av det bästa du gjort. Jag vill att du ska mötas av superpepp här! Här är några punkter som kanske hjälper på vägen:

*Lyssna på Martina Haags vinterprat om löpning HÄR. Peppigare än så blir det inte! (Tack för tipset Emma).

*Mycket Martina Haag blir det, men jag skulle säja att hennes bok ”heja heja” är den optimala nybörjarlöparboken.

*Kika in på Nybörjarlöparsidan här på bloggen. Där finns mina och andras milstolpar länkade.

*Ta det i din takt. Bli inte stressad av att andra verkar dra 5 km på första försöket. (Själv klarade jag 200 meter men var uppe på en mil på ett halvår). Tävla bara med dej själv. (I alla fall i början)
image

*Kolla in min Länkkärlek! Där finns många peppiga löparbloggar, både erfarna löpare och nybörjare. För ännu fler löparbloggar, kolla Skosulan.

*Ta det lugnt. Två minuters löpning är ändå två minuters löpning och innan du vet ordet av kutar du i en timme.

*Lycka till och säj gärna hej!

Update: Om någon av er som läser här har fler supertips för nybörjarlöparen så kan ni väl lägga dem i kommentarerna eller länka till något eget bra inlägg om nybörjarlöpning?

En summering av 2013

Jag har bloggat på denna bloggen runt ett halvår och varit en löpare lite längre än så så detta blir kanske mest en halvårssummering. Men vi börjar i alla fall på nyårsafton 2012/13. Vi firade med vänner och trots att jag kände mej urtjusig i min röda 2handklänning så kände jag mej även ganska stor och tung. Jag kände inte riktigt igen min kropp och hade redan här börjat tänka att det skulle vara häftigt att springa. Jag läste Linas blogg och inspirerades. Tänkte att jag ville vara så som hon: energisk, pigg och snabb. Vet att jag vid något tillfälle sa till Daniel: ”-Tänk om jag bara kunde bli helt besatt av träning”. Men det var en utopi, något jag inte direkt trodde på.

image

Rätt tjusig men aningen obekväm i kroppen jag fått och lite tung.

Sen fortsatte vintern i lite samma stil, jag började inte träna men på något vis hade ett litet frö såtts. Maj kom och jag tänkte att: ” Nä, nu!” och började verkligen peppa för att börja springa.

image

Och så i Juni kom jag igång! Trots att jag bara klarade att springa runt 200 meter utan att vilja dö så var det blixtförälskelse på en gång. Jag ville springa, springa, springa hela tiden. Benen värkte och jag gick helt stelbent hela sommaren men jag höll i. Tillslut klarade jag att springa hela den lilla sträckan jag mätt upp (ca 2,5 km tror jag, orkar inte kolla exakt). Vilken lyckodag! I samband med att jag började springa la jag också om kosten och började äta lågkolhydratkost och kilona började sakta lämna min kropp.

image

Jag började också blogga väldigt mycket om löpning på min gamla blogg och blev mer och mer sugen på att skaffa en träningsblogg. I Augusti drog jag igång den här bloggen och kunde skriva hejvillt om löpning. Jag är så glad för det! Den här bloggen ger mej kontakt med så många härliga, peppiga och inspirerande människor och det har helt enkelt aldrig varit så kul att blogga som nu.

image

I samband med att jag startade den här bloggen drog jag också igång resan mot favoritjeansen där målet var att komma i ett par jeans jag haft när jag, som jag upplevde det, haft min ”vanliga kropp”. Jag funderade mycket kring kroppsacceptans, vikthets o.s.v när jag gjorde detta men fortsatte ändå eftersom jag fann det oerhört peppande och motiverande. I November gick jag i mål.
Jag upptäckte också att jag hittat balansen. En oerhört skön insikt efter år av panikbantning och överätning.

Under året klarade jag också mitt första uppsatta mål, 5 km och senare även milen. De kan läsa om det här i en tidigare summering jag gjort av min löparresa.

Men för att avsluta: 2013 är året då jag fann löpningen, något jag liksom aldrig på allvar trodde att jag skulle klara. Men vilken vinst det varit! För kroppen och kanske allra mest för själen. 2014 hoppas jag ska bli ett år av lopp och ett år då jag springer 5 km under 30 minuter. Den mer långtgående målbilden är att bli ett seg gammal dam som svischar förbi förvånade ungdomar i spåret.

image

Varför löpning är så bra för husfriden

012red

Jag vet inte hur det är med er men jag kan vara en riktigt otrevlig människa ibland. Det händer inte ofta, men ibland kommer de där tillfällena när jag liksom kan stå utanför mej själv och se hur arg, oresonlig och på det hela taget som en tjurig 3-åring jag är, eller förresten? Är det inte ”terrible twos” det heter? Okej, tvååring då. Som igår, när jag, på riktigt,  fullständigt bröt ihop över avsaknaden av en adventsljusstake och bråkade på Daniel för dåligt adventsengagemang (eh..möjligen grät jag lite också). Jag ser ju nu, och förstod redan då, att det är helt avigt gjort. Galning liksom, en adventsljusstake är ju verkligen världslig men i min hjärna skulle vi lika gärna kunnat bo i någon form av kvart just då, så hemskt var det. Ni hör ju!

I alla fall, jag har på det hela taget inte varit på något solskenshumör på ett par dagar. Jag har känt mej stressad inombords, sur, avig men inte kopplat varför innan jag gav mej ut och sprang idag. Och åh, vad det var härligt efter den springturen! Det har ju varit tämligen sparsamt med träning dom senaste två veckorna, men nu känner jag mej som mej själv igen. Jag är mycket mer avslappnad och snäll, mer tillfreds. Det känns som bitarna läggs på plats, överskottsenergin kommer ut när jag springer, jag hinner tänka klart. Jag fattar inte hur jag klarat mej utan detta så många år? Och den mest omvälvande insikten: Jag har blivit en sån som BEHÖVER träna för att må bra.

Slutligen vill jag lägga till några punkter:

  • Jag vill absolut inte att någon tolkar detta som typiskt kvinnligt beteende bara för att jag är kvinna. Jag tror alla kan vara aviga ibland, man som kvinna. Kvinnor har oförtjänt fått bära ”hysterisk och tjurighetsfanan” väl länge.
  • Nä, jag tror inte att man kan springa bort alla dåliga humör. Ibland måste man bara få vara lite ARG.
  • Apropå bilden: Adventsljusstake införskaffades i ilfart igår som ni ser 😉