Löparkurvan

Se där, idag är jag mycket piggare än igårSå himla skönt. Jag funderar på om det kanske har något med den där burken magnesium Daniel köpte igår att göra? Jag har ju brukat äta magnesium regelbundet men när förra burken tog slut så blev det aldrig att jag köpte en ny (the story av my kosttillskott-life). Hur som helst: Jag är pigg, sen spelar det inte så mycket roll vad det nu beror på.

Piggheten bidrog till att jag stack fötterna i löparskorna vid 12-tiden idag och begav mej ut på en runda, min vanliga 5-kilometers. Försöker ju annars variera mina löpturer men ibland kan de där invanda rundorna vara sköna, som ett par gamla tofflor: En vet vad en får. Först blev jag nästan överväldigad av mina pigga ben och försökte medvetet hålla ned farten men det är sjutton svårt när benen vill springa på, det är som det har en egen vilja och sakta försöker öka i smyg? Det lite höga tempot resulterade dock i att jag blev lite trött på sluttampen. Känner mej nöjd i alla fall, det känns som att jag hittat tillbaka till motivation och kontinuitet, något som jag känt haltat ett tag, speciellt regelbundenheten.

Tänkte mycket på det där när jag sprang, att det här med löpningen är en svängande kurva med toppar dalar och jag har kommit att se på den på ett nytt sätt: Med ro. Så här: När jag började springa trodde jag liksom att kurvan bara skulle peka snett uppåt, att jag bara skulle öka både fart och längd hela tiden. Nu har jag insett att det ofta är lite mer svängigt. Den insikten tog lite tid att greppa men både av egen erfarenhet och andras, har jag fattat att det verkligen är så i många fall. En kanske har en period där allt går toppen, en känner sej i superform, sen blir det en lugnare, annat prioriteras. En kanske tappar motivationen en stund för att sedan återfå den med besked -Det går upp och ned helt enkelt. Men vet ni? Jag tycker att det gör det mer spännande. Så länge inte kurvan helt suddas ut så är det lugnt för mej.

porträtt

 

På en matta av löv (och asfalt)

I förmiddags gav jag mej ut och sprang en tur. Jag tog det väldigt lugnt, sakta och kort. Min kropp är som sagt lite öm och trött men jag tänkte att en liten tur ändå skulle pigga upp och ge lite cirkulation.

löpning2

Och ja, benen var sjukt trötta, det kändes alldeles segt i baksidan av låren. Fast ändå,  löpturen blev rätt härlig i alla fall. Upptäcker att jag ofta skriver så: ”Att det blev fint, bra, kul, härligt i alla fall”. Tänker att det är lite så det är: Det kan vara segt som sjutton men så finns det så många fina saker som väger upp. Det kan vara att en får sjuk snurr på tankarna och kommer på massor med bra idéer, den kan vara solen i ansiktet i en nedförsbacke, insikten om kroppens styrka -Lite vad som helst! Det är väldigt sällan det BARA känns segt, och skulle det bli så att det skulle råka göra det någon gång, då kan en i alla fall lita på att själva hemkomsten blir skön.

Just idag var höjdpunkten att det var så fint väder och att jag bitvis frasade fram genom en matta av löv. Det var en helt perfekt höstdag, så där som en tänker sej dem, med solsken, hög luft och kyla som biter lite grann i kinderna.

löpning1

Jag kan i och för sej tänka att det kanske inte var min mest briljanta idé att börja lägga på på längden precis samma vecka som jag börjar fokusera på styrka. Att lägga på kilometer får nog faktiskt vänta tills nästa vecka tror jag bestämt. Fast jag måste nästan skratta lite och klappa mej själv varligt på huvudet: Det är så typiskt mej att försöka göra allt på precis en gång. Hurrar mej själv för att jag numera är mer uppmärksam på det. Fast de där tendenserna, helt ur kommer de aldrig att gå.

En cirkel styrka

Här sitter jag och författar inlägg med darriga armar, m.a.o blev det där styrkepasset av! Kändes som att det var riktigt välbehövligt och nu ska jag också försöka hålla i, tänker att jag lägger mej lågt: Det räcker med en kortis två gånger i veckan (detta pass tog strax under halvtimmen). Ofta kan jag vara så att jag liksom tänker att jag måste ta i från tårna från början vilket är en dum tankevurpa. Bättre då att köra några korta cirklar som blir av, sen vet en ju inte? Det kanske blir roligare sen? För i ärlighetens namn tycker jag inte att det är speciellt jättekul, inte plågsamt eller tråkigt heller egentligen, men ni vet, jag springer hellre. Fast stark överkropp och rygg vill jag ju gärna ha, det vill jag verkligen, därför ska jag kämpa på.

Just nu är statusen på kroppen lite sån här: Tänk er Johnny Bravo (den tecknade figuren, ni vet?) fast upp och ned. Nej, kanske inte riktigt (fast lite ändå)? Det jag menar är att jag har rätt starka ben medans överkropp och armar är rätt veka överlag, lätt spagghettikänsla skulle en kunna säja.

Men cirkelpass var det ja: Nu blev inte mitt pass superbra även om det dög helt ok, lite mycket ben bara (VARFÖR lyckas jag alltid få in så mycket ben?), ska anpassa det lite, sen kan jag dela med mej. En som däremot har superpedagogiska, klara pass på bloggen är Helena: Kika på det här inlägget så hittar ni vidare till fler övningar. Hon har också ett inlägg om hur en bygger en egen TRX, bara en sån sak! Blir supersugen på att försöka ”snickra” ihop en -Lyckan när en inser att en kan kombinera sitt träningsintresse med sitt DIY-intresse liksom!

skor

Löpning i höstfärger och guldigt ljus

Kvällarna nu är ju magiska: Träden börjar spraka i olika färger och solen är alldeles guldig innan den går ned. Jag var precis ute och sprang i det där, eller precis och precis…: Kan någon tala om för mej exakt vad som händer den där stunden efter träning? Jag duschar, äter lite och så har det plötsligt gått timmar? Märkligt är det…

Apropå bilderna: Jag har inte plöstligt börjat springa i skogen, jag nötte asfalt idag med, det är liksom min grej har jag märkt. Skogen på bilden ligger precis bakom vårt hus och är egentligen mest en dunge (och perfekt fotokuliss). Lyx att ha den där! Haha, fast ibland fladdrar det dock i gardinerna i hyreshuset vi bor i när jag är där ute och tar kort, speciellt när jag använder Daniel som fotograf eller tar bilder på mej själv. Kan dock förstå det, om en inte är insatt i det där med bloggar och sociala medier så måste en tro att jag är en person som inte kan få nog av att se mej själv på bild  🙂

Dagens springtur var i alla fall en fin en i kvällssolen. Lite seg och flåsig i början men när jag väl kom in i lunken så blev det skönt. Och ja, jag fortsätter med att svänga av på nya ställen. En kan verkligen undra varför jag varit så dålig på det förut? Det gör ju löpningen så himla mycket mer spännande.

spring2

spring1

 

Att bara ta sej ut

Ibland är det ju bara så där: En känner sej trött, en vill stanna inne…Men nej…Det är liksom inget fel i kroppen, en känner att en nog snarare skulle må bättre och bli piggare av lite träning. Exakt så där kände jag idag. Mitt bästa knep då är egentligen bara att ställa mej upp, ta på kläderna och gå ut. Ibland hänger jag nästan inte med mej själv, plötsligt står jag bara på gatan i träningskläder. Precis så gjorde jag idag och såklart känner jag mej som en ny människa nu!

Ett annat knep jag brukar ta till om det verkligen känns motigt är att tänka att jag bara behöver springa jättekort, bara jag tar mej ut. Oftast är jag totalt inställd på att bara springa den där korta snutten under den första kilometern, men mer ofta än sällan brukar det vända och det slutar med en rejälare tur än jag tänkte från början. Och skulle det vara så att jag fortfarande känner mej trött och sliten efter den korta rundan så är det ju inte mer med det. Då har jag ju i alla fall kommit ut en sväng -Bra grej!

Nu behövde jag inte ta till det andra knepet idag eftersom jag bara ville springa en liten snutt för att få igång kroppen efter krassligheten. Lilla turen på 4 kilometer idag gav dock verkligen mersmak, nu är jag igång igen! Eller, har förresten (nästan) helt slutat tänka i termer som ”börja om”. Jag tycker att det blir så negativt och slitigt, det är ingen tanke som ger energi. Livet ser ju helt enkelt ut så, ibland blir en sjuk eller får andra förhinder och då känns bara onödigt att hålla på och gräma sej allt för mycket över missad träning.

Summering av dagens träning då: Lite tungt och flåsigt men skönt, soligt och upp-piggande!

påväg

Kuperade 5 kilometer

Idag startade Daniels semester så vi firade in den med att springa. Det är egentligen en ganska stor grej för oss båda, att vi vill fira in en semester med löpning. För två år sedan, precis innan jag började springa hade det nog känts som en utopi, att vi två skulle tycka det var en treat att springa? Det är inte som att vi varit några soffpotatisar innan, vi har väl hela tiden rört oss mer eller mindre men att SPRINGA? Det kändes ändå som en stor grej. Men hur som helst: För två år sedan började jag i alla fall springa så smått (hm..borde kanske gjort något slags jubileumsinlägg i bloggen på två-årsdagen?) och kort där efter hakade Daniel på. Och ja..Sen dess har vi sprungit, ibland mer, ibland mindre, men ändå, vi har sprungit! Jag är så himla glad att vi har den här aktiviteten tillsammans: Det är så skönt att kunna nörda loss med någon som förstår precis vad jag menar och kan komma med pepp och tips när jag säjer att det kändes si eller så.

Det är egentligen sällan vi springer tillsammans, sådär sida vid sida, men om en har varit ute och sprungit blir den andra oftast peppad att göra det samma. Sen är ju Daniel snabbare så han tar det i sin takt och jag i min när vi är ute tillsammans men det är ändå mysigt att ha honom där i spåret och att kunna prata med honom efteråt.

Idag bestämde vi oss för att ta två varv var i elljusspåret (totalt 5 km). För mej var det sjukt tungt idag. Jag tror jag chockat min kropp lite, dels har jag tränat styrka en del i veckan och dels har jag gått snabba power walks de dagar jag inte sprungit. Det kanske inte låter superjobbigt men den här kroppen är inte riktigt van. Elljusspåret här är ju rejält kuperat (det kanske alla elljusspår är?) så mjölksyran brände rejält i låren i alla backar och efter två varv var jag rejält slut. Herrejösses! Men jag tänker på Midnattsloppet: Om jag klarar fyra varv i det där spåret i rimlig fart så klarar jag Midnattsloppet plättlätt! Det är en bit dit men det ska nog inte vara omöjligt alls.

efterspringToktörstig efteråt.

elljusspårDet här är min absoluta favorit på elljusspåret, mycket för att det är den längsta nedförs-rakan men också för att det är så fint med alla Lupiner just nu.

 

 

Löptur i sommarregn

Jag vet, jag vet -Det regnar nästan överallt och det är så klart ganska trist. Men idag regnade det faktiskt på det där härliga sättet när jag var ute och sprang, inget spöregn utan ljumma, lätta droppar som fick hela naturen att dofta blandat med den där doften av uppvärmd asfalt som liksom ångar av regnet.. Åh! Det är verkligen sjukt skönt att springa i regn, som naturlig avkylning. Enda smolket i bägaren var att jag glömt mina glasögon på. Jag springer aldrig med glasögon, ser hjälpligt ändå..hehe..eh… Regn och glasögon dock: Väldigt dålig kombo p.g.a att en ser noll.

Själva löpningen blev trots avkylande regn, rätt tung idag. Jag tog det lugnt och sprang 4 kilometer i maklig takt, det var precis lagom. Jag försöker ta det försiktigt nu, speciellt som jag plötsligt springer fortare, sånt sliter ju också. På fredag tror jag dock att jag ska slå till på ett längre, långsamt pass. Är så taggad på löpningen nu så att det inte finns!

En kan ju förresten tänka att jag skulle ha tagit tjusiga bilder på regndroppar och natur med tanke på väderbeskrivningen ovan? Det gjorde jag inte. Jag ger er istället mitt blöta hår och damdamdamda: Mina fötter! Så kan det bli ibland 🙂

blöttspring3

blöttspring2