Dalarna och farten

Halloj! Hur har helgen varit? Min har varit supermysig och ganska så fullspäckad. Vi började med en snabbtripp hem till mamma i Dalarna över fredag/lördag. Där hann vi med grillning, utflykt och lite löpning. Idag har vi roddat med nya sängar. Verkligen på tiden då vår gamla började luta inåt och gjorde att både jag och Daniel ägnade åt något slags nattlig klättring för att inte rulla på varandra. När sängarna var färdiginstallerade hann vi med en middag med Daniels pappa och Eva också. Indiskt! Mmm.

20170609_193926-01

Vy över min hembyggd!

Men löpning var det! Jag tog en runda med min bror i fredags kväll. Han har inte sprungit så länge men är betydligt snabbare än mig. Så himla kul ändå, att kunna springa med honom. Det fick mig att tänka en del på det där med farten dock, vad den betyder för mig? Å ena sidan är det bra att springa med någon som är snabbare. Det gör att en pressar lite, lite mer och kommer ur sin bekvämlighetszon. Å andra sidan är det också lite jobbigt psykiskt. Jag kan inte riktigt komma ifrån den där känslan av att sinka.

20170609_220613-02

Efter springfie

Det är så löjligt egentligen, för farten ska inte betyda så mycket. En löpare är en löpare oavsett fart. Punkt. Samtidigt är det ju en referenspunkt på något sätt. Jag har varit mycket snabbare än vad jag är idag, något som både peppar och är lite jobbigt. Det peppar eftersom jag vill upp på samma nivå igen, men sen är det ju jobbigt eftersom jag ibland kan känna att det var onödigt att slarva bort en bra form. Förstår ni hur jag menar?

20170609_193936-01

Jag har nog alltid egentligen varit fascinerad av det där med fart. Jag lägger absolut inga värderingar i hur fort någon annan springer. Tycker inte alls att långsamt är dåligt, tvärt om! Jag har ändå varit på en plats där 200 meter kändes som döden en gång i tiden, så jag vet vad som krävs att släpa sig runt fem kilometer i lägsta möjliga tempo. Det är liksom inget en gör i en handvändning. Ändå vill jag själv vara snabbare? Fast det är väl kanske ganska mänskligt att sträva uppåt och framåt på något sätt.

Vad har ni för förhållande till fart?

Löpning väcker kroppen

Klockan fem i morse vaknade jag helt ofrivilligt och sen var det omöjligt att somna om. Gick upp, åt frukost och jobbade undan dagens viktigaste. Var klar redan vid 9.30. Jobbade lite mer, men sen var det som luften gick ur. Fastnade i ett evigt scrollande och stirrande och insåg att jag behövde ge hjärnan och kroppen en treat i form av frisk luft och rörelse.

Alltså, jag älskar att jobba med att skapa innehåll i form av text, det är bara det att det inte är en sysselsättning som kan anklagas för att vara speciellt fysisk. Ganska ofta händer det att jag fastnar vid datorn och det enda träningspass som erbjuds är några enstaka steg ut till köket för att fylla på mer kaffe. Det är så himla viktigt för mig att komma ihåg att röra mig. Det kom jag som tur var ihåg idag så jag drog på mig träningskläderna, snörde på skorna och begav mig ut i det härliga vädret. För vi har verkligen superväder här: Sol, klarblå himmel och luft som börjat dofta sommar.

20170523_154427-01

Mina stackars datorögon blinkade lite försiktigt mot allt det ljusa först, men sen var det bara härligt. Det blev en lagom runda i solskenet, precis så där så att hjärnan och kroppen skulle vakna till liv igen. Jag får påminna mig om och om igen hur mycket det gör för mig att springa. Jag mår så oerhört bra av det! Kommer alltid in piggare, gladare, mindre stressad och med mer energi.

Nu är klockan 17.00 och jag tänkte göra ett sista jobbryck för nu känns allt plötsligt bättre och lättare. Löpning alltså ❤ ❤ ❤

20170523_160837-01

Det här inspirerar mig

Veckans tema i BoH (som jag är en dag sen med) är inspiration. Vi har alla funderat över vad som gör oss inspirerade till träning.

>Läs till exempel hos Camilla och få massor av tips på både bloggar, Instagramkonton och poddar.

>Eller kika in hos Malin som bjuder på en rejäl dos Jämtlandsinspiration och massor av spännande bloggar.

Och jag då, vad inspireras jag av? Den allra största inspirationen är nog de egna framstegen. Ni vet när en märker att det går lite fortare när en springer eller när en kommer lite längre än förra gången. Sådant eldar på mig ungefär hur mycket som helst. Men, det gäller ju så klart att ta sig till den där punkten där en faktiskt börjar klättra mot framsteg. Då är både bloggar och Instagramkonton en klar inspiration. Jag följer alla i vårt bloggnätverk, både på Instagram och per blogg, och får så enormt mycket inspiration av de kvinnor som är med. Alla har en sån sund syn och en så positiv inställning till det här med hälsa.

Om du också vill låta dig inspireras av dessa fantastiska kvinnor så finns det massor av sätt du kan göra det på. Du kan till exempel följa bloggar om hälsas eget Instagramkonto (det hittar du här). Du kan också följa oss på Facebook. Det som är praktiskt med det är att du får ta del av valda inlägg ur alla våra bloggar. Facebooksidan finns här. Slutligen har vi också en egen hemsida, där hittar du artiklar som är exklusiva för den samt sammanfattningar av alla våra veckoteman. Här finns den.

Så se nu till att trycka på följ på Instagram och Facebook och lägg in vår hemsida i din bloggläsare. Jag lovar att du kommer att få massor med kul inspiration.

inspo

Inte utan min…

Onsdag och dags för BoH-tema igen! Den här veckan funderar vi på vad vi inte klarar oss utan. Jag tänkte ett tag, för det finns ju en del uppenbara saker som: Inte utan min familj, partner, mina vänner eller mina katter. Men så tänkte jag att jag skulle styra om det så att det blir lite träningsrelaterat och då blir det:

Inte utan min telefon.

Alltid när jag springer är telefonen med. Jag får rysningar när jag hör att människor lämnar telefonen hemma när de springer. Att jag måste ha telefonen med har inte så mycket med musiklyssnande eller Runkeeper att göra. Det vittnar istället om min lite rädda och säkerhetstänkande sida. Tänk om jag ramlar och gör mig riktigt illa till exempel? Eller tänk om jag stöter på någon otrevlig person som jag känner mig hotad av. Har funderat på att skaffa en sån där app där man rycker ut lurarna och på så sätt skickar koordinater till en närstående.

Ibland blir jag faktiskt rätt irriterad på människor som påstår att det inte är någon idé att vara försiktig och lite rädd. Det gör mig liksom inte mindre orolig. Dessutom är rädslan är faktiskt också verklig. Har man någon gång råkat ut för någon okänd som vill en illa när en befunnit sig ute så blir en rädd. Det går liksom inte att göra något åt. Det är heller inte mitt fel att jag är rädd, det är hela samhällsstrukturen som borde skärpa upp sig. Ibland får jag intrycket av att en anses lite bättre, lite coolare om en inte bryr sig som kvinna. Det blir lite problematiskt eftersom det lägger skam på den som faktiskt är rädd.

Det är klart att jag inte alltid springer omkring som en darrande hare och tänker på överfall, men det finns i bakhuvudet. Därför är jag alltid noga med att ha telefonen med mig och tala om för mina nära var jag kommer att befinna mig.

–> Här kan du läsa om vad Malin inte vill vara utan.

–>Och här berättar Ida om vad hon inte gärna lämnar hemma

telefon

Vad har bloggen betytt för min träning?

Vet ni? Jag funderar jättemycket över min blogg nu. Jag tänker inte lägga ned den, men hur jag än vrider och vänder på det får jag inte riktigt till det. Jag tror att det beror på att jag jobbar med att skriva hela dagarna. Det kanske egentligen inte är tiden som tryter, snarare tar det stopp på kreativiteten någonstans där på eftermiddagen. Jag får se hur jag gör och hur det blir. På något sätt MÅSTE det ju gå att lösa. Det är också något annat som jag tror är en stoppkloss. Mer om det längre ned i inlägget.

Sluta blogga tänker jag i alla fall inte göra. Den här bloggen betyder så mycket för mig. Tänk att en kan sitta i en liten ort i Sverige och på så sätt bli en del i något större. Det finns saker jag aldrig gjort och personer jag aldrig träffat om det inte vore för bloggen. Därför är det så himla passande att veckans BoH-tema är lite på samma spår. Den här veckan är det nämligen: Vad har bloggen betytt för min träning?

Precis som Ida skriver kan jag känna att bloggen betytt nästan allt för min träning. Samtidigt kan jag också förstå Helenas resonemang: Att bloggen kanske inte gör sån skillnad för träningen, men ger en fantastisk gemenskap och många nya idéer.  Det kanske låter lite kluvet? Det är det egentligen inte. Jag ska förklara:

jaglöpning

Den här bloggen föddes ur en stark vilja att skriva om löpning. Jag har bloggat länge och haft bloggar på fyra olika ställen (denna inräknad). När jag började springa hade jag en DIY och inredningsblogg. Den stackars bloggen fylldes på slutet med fler och fler löparinlägg. Jag var helt rusigt nykär i löpningen och ville bara prata om den jämt, jämt. Jag övergav därför inredningsbloggen och startade den här. I början var det lite förvirrat, men mest lycka. Jag fick så mycket pepp och jag sprang helahelaHELA tiden. Jag kände då att löpningen och bloggen var lite som början på ett nytt liv (och det var det ju på ett sätt). Jag fick så mycket inspiration av att dela tider, framsteg och resultat. Allt detta får jag fortfarande otroligt mycket pepp av. Det är bara det att livet inte alltid är så spikrakt som jag vill.

jagisolen

Det kommer ju dippar i allas träningsliv, så även i mitt. Vid sidan av bloggen har jag brottats med saker om vem jag är och vad jag vill göra. Åren innan jag startade den hade varit väldigt jobbiga. Min pappa dog och en av mina närmaste drabbades av obotlig sjukdom. Ibland har jag känt att jag inte kan leva upp till bilden av den där peppiga personen jag var precis vid bloggstarten. Ibland är jag just den personen.

Det är kanske problemet med att sätta en etikett på sig själv? Att inte riktigt kunna vara den personen jämt. Jag vet naturligtvis att ingen har tid att hålla på och fokusera på mig och min blogg och hur jag beter mig. Människor har liksom viktigare saker för sig. Men ibland har jag känt mig som en besvikelse: ”Jaha, nu tog hon en lång träningspaus igen.” eller ”Jaha, nu ska hon börja om från början igen”. I mörka stunder kan jag tro att det är så människor tänker om mig. Samtidigt vet jag ju att det inte är så. Det är jag som tänker så om mig, som jämför mig.

Som ni hör har bloggen inte bara varit pepp och glädje för mig. Fast den har ändå varit mest det, det vill jag poängtera. Men det är kanske också där svaret ligger, svaret på varför det går så trögt just nu? Jag kanske ska vara mig själv bara, med träningssvackor, omstarter och hela balunsen? Det här temat var väldigt skönt för mig. Spontant tänkte jag: ”Bloggen, ja men den är ju superviktigt för min träning”, men ju mer jag tänkte på det, ju mer insåg jag att det inte riktigt var så enkelt. Bloggen har helt enkelt varit både och. Kanske mest på grund av min egen självkritik.

charlotta2

 

 

Träningsfokus för hösten

Hej, hallå! Nu börjar vardagen leta sig tillbaka in i mitt liv. Det är bara att inse: Jag har aldrig varit någon vidare sommarbloggare. Men nu så, nu blir det nya fräscha tag. Dock kommer nog mitt bloggande att se lite annorlunda ut framöver. Jag tänker att jag mjukstartar med ett inlägg om dagen. Så har det ju i och för sig varit redan, under de perioder när jag bloggat i sommar, men ja, ni fattar?

Jag väljer att inleda den här blogghösten (är egentligen starkt emot att säga höst när vi befinner oss i Augusti, men ok) med ett alldeles nytt veckotema från BoHDen här veckan har vi tänkt att foka på just våra träningsfokus för hösten. Jag är faktiskt ganska klar över vad mitt fokus ska bli: Att få in träningen på ett smidigt sätt i vardagen. Jag är helt enkelt lite här och där i mitt huvud och liv just nu. Jag tänker att det blir så när man tar nya tag?

skor

Som det är nu tillbringas mina dagar framför datorn i mångt och mycket. Jag är helt kär i mitt jobb men det blir onekligen mycket stillasittande. Mitt mål med den här hösten är att hitta en rutin som gör att träningen faller in på ett bra sätt. Det jag vill göra är:

  • Jag vill se till att få till minst tre löppass i veckan. Hade faktiskt tänkt testa transportlöpning hur knäppt det än låter då jag jobbar hemifrån. Men jag tänker att jag vid dagens slut helt enkelt inte gör något annat än att trä på mig träningskläderna för att ”springa hem”. Jag tror att det kan bli ett smart sätt att dela av arbetstid med fritid på också.

 

  • Jag vill fokusera på att ge kroppen kärlek och stärka upp det som slits när jag sitter så mycket. Det innebär för mig att göra en kort morgonyoga varje dag. Det innebär också att stärka upp coren mer (alltid denna core). Funderar också på att köpa en pilatesboll eller någon slags balanspall som jag kan sitta och jobba på. Ni skulle se hur jag sitter nu… :-O Tillbakalutat i soffan, liksom ihopsäckad över magen. Ergonomiskt så det förslår…. eller snarare naprapatens mardröm.

Det är alltså mina två största fokus inför den här hösten. Hittills går det väl….eh… sådär. Min kropp är inte riktigt i fas efter sommarens långa sovmorgnar. Det har hänt både en och två gånger att jag försovit mig och sedan fått lov att jobba tills sent på kvällen vilket är ytterst obra.

löv2

Om du vill läsa mer om träningsfokus för hösten så vill jag tipsa om dessa två:

>Maria berättar hur hon fokuserar för att minska stressen i livet.

>Camilla berättar om hur hon kommer att träna med viktnedgång som mål i höst.

Har ni några speciella höstplaner? Något lopp eller något annat ni vill fokusera extra på inför hösten? Ni vet väl förresten att det är helt okej att delta i BoH:s veckoteman? Kan vara en bra grej att veta när bloggtorkan slår till.

löv

 

Förra veckans träning och känslan

Säger hej till en ny vecka efter en riktigt härlig helg med lite av allt, både löpning och somriga drinkar <—Perfekt i min bok. Igår avslutade jag veckan med ett löppass runt spåret. Allt som allt blev det tre pass förra veckan, vilket känns helt lagom och bra. Det blir inte så himla långt nu, men jag känner hur kroppen svarar och blir starkare och starkare. Varje gång jag springer har jag lite mer krut i benen vilket känns så himla kul. 

Om vi summerar så blev det två pass på 3 kilometer och ett på knappa 5. Så lite mer än en mil alltså. Jag ska försöka ha lite is i magen och låta kroppen bygga upp sej och vila mellan varven. Men det är svårt. Helst vill jag ge mej ut och springa varje dag! Den här veckan tror jag i alla fall att jag ska uppgradera till två femkilometerspass och ett kortare. Det känns i kroppen som att det borde gå finfint. Min återhämtning är toppen och benen känns pigga hela tiden. Kanske är det t.o.m så att jag fegar lite? Nåja, hellre det än några oönskade skador.

Förresten: Har återupptagit kontakten med min Garmin de senaste rundorna. Hur skönt det än är att lunka utan krav på prestation eller tid så märker jag att den ger mej både motivation och hjälp. Motivation eftersom jag ser hur bra utvecklingen går, och hjälp, för att jag har koll på hur fort jag springer. Jag vill gärna rusa i början vilket gör mej helt utpumpad på slutet. Med hjälp av klockan kan jag hushålla lite mer med krafterna och springa mer planerat.

DSC_0246