En hinner inte allt, inte ens om det är kul

Jag har tänkt mycket på det här med tid på senaste…hehe…tiden.. Just nu så har jag skapat en tillvaro som borde vara ideal, och på många sätt också är det.  Jag jobbar med flera olika saker; Jag skriver, jag fotograferar och bloggar lite när tid finns. Precis så vill jag ha det (eller ja, skulle ju så klart vilja hinna med bloggen mer). Jag vill ha ett dynamiskt och varierat arbete. Och jag vill styra min egen tid. Men vet ni? Saker tar så himla mycket mer tid än jag tror. Jag tänker att jag ska hinna trycka in så mycket i mitt liv som det bara går. Fast det går inte. När jag märker att det inte fungerar blir jag deppig och känner mig lat och värdelös. I alla fall är det den första tanken. Det jag insett nu är att jag måste byta ut den där tanken. För den är inte sann och den är elak.

Ida skrev för någon vecka sedan ett jättebra inlägg om stress.  Det fick mig att haja till och inse att stress inte bara behöver röra vardagliga måsten. En kan bli himla stressad för sånt som är kul också. En varningsklocka för mig  var att jag hade ett åtagande som jag tycker är jättekul och jätteviktigt, men jag glömde ändå bort det. Jag glömde bort det trots att jag hade det noga nedskrivet i almanackan, i almanackan som jag tydligen inte tagit mig tid att titta i.

Den här texten kanske låter aningen olycksbådande, som att jag tror att jag kommer att bränna ut mig? Men jag tror faktiskt att jag ska klara mig från den, just för att jag har någon slags insikt. Det är lördag när jag skriver det här och jag har bara tillåtit mig att vara idag. Jag har sovit länge, slösurfat och benat ut vad jag faktiskt tycker är viktigt och vad jag vill hinna med. Min actionplan för att må bra är:

  • Se till att komma ut en stund varje dag. Jobbet kan faktiskt vänta, det var trots allt därför du valde att frilansa.
  • Jobba inte på helger.
  • Se till att planera in sånt som bara är kravlöst och härligt.
  • Ge bloggen mer tid. Du mår ju så bra av den.
  • Ha inte Skype igång hela tiden (det är där jag sköter nästan alla mina jobbrelaterade samtal)

Ni tänker väl också på att ta hand om er? Det är så lätt att fastna i allt en tror att en måste göra. Inte mint får en massor av vridna idéer av sociala medier. En tror att alla andra lever perfekta liv. En ögonöppnare för mig var att få höra hur folk tolkar mitt liv sett från sociala medier. Det var fint, men det var långt ifrån hela verkligheten. På sociala medier visar jag aldrig hur jag får psykbryt över stök eller hur jag inser att jag knappt varit ute på en hel arbetsvecka. Ingen är perfekt, och det är ju faktiskt bra.

hinna

När är jag offline?

Som vanligt flåsar jag in här och ser mig omkring. Det börjar bli lite dammigt på den här stackars bloggen, men jag kämpar på. Min ambition är att den SKA gå att kombinera med allt annat. Älskar den för mycket för att släppa den. Tack för att ni hänger kvar här, jag kommer att komma tillbaka lite mer regelbundet men låter orken bestämma när det ska ske.

I veckan kan jag i alla fall fresta er med ett gästinlägg från en kvinna som jag tycker är fantastiskt grym. Vem det är får ni se då!

Tills jag är på bloggbanan igen så försöker jag åtminstone att hänga på älskade BoH:s veckoteman. Den här veckan är det något så spännande och tankeväckande som: Var är du offline?

Frågan satte myror i huvudet på mig? Herrejisses, när är jag egentligen offline? Jag börjar dagen med att dricka kaffe och scanna nätet, sen sätter jag mig framför datorn och jobbar hela dagen. När jag går och lägger mig på kvällen sätter jag oftast på en podcast eller en ljudbok och somnar till den. Under dagen kollar jag mobilen och sociala medier fler gånger än jag kan räkna. 

Men jag tänker lite som Victoria: Bara för att jag tekniskt sett använder mig av nätet så innebär det inte att det är där mitt fokus är. Som när jag springer till exempel, jag har ju förvisso mobilen med mig och Runkeeper igång men jag ägnar det inte en tanke. Detsamma gäller för ljudböcker, jag försvinner ju snarare in i en bok än fokuserar på mobilen.

Men jag har platser där jag är offline mer än annars. När jag är hemma i Dalarna kan jag glömma mobilen och sociala medier hela dagar. Jag fokuserar på det som finns omkring mig istället, naturen och saker som finns att göra. Det får mig att fundera på om jag skulle bli en mindre nätanvändande person om jag bodde på landet?

Gillar också Camillas koncept, att avsätta tid för att umgås och försöka låta bli mobilen. Kanske det är så en måste göra? Tänker att internet idag har gjort sig så himla oumbärligt i våra liv. Vi behöver inte längre traska till bankomaten för att kolla vårt saldo, vi behöver inte ringa upp för att se hur våra vänner mår (jo, det behöver vi ju så klart), vi behöver inte köpa tidningar eller slå på tv:n för att se de senaste nyheterna och så vidare i all oändlighet. Eftersom människan verkar vara både en bekväm och en nyfiken varelse kanske vi behöver säga till oss själva att koppla ned ibland, liksom tvinga oss att gå lite mer tillbaka till ursprunget?

Har du tänkt på hur ofta du är helt nedkopplad?

offline

 

Att vilja vara bäst på allt samtidigt

Jag vill återknyta lite till mitt tidigare inlägg som berörde min prestationsångest, träning och bloggande. Det fick mig att fundera ett var till på saker som jag redan funderat mig snurrig av: Det här med att vilja vara bäst på allt, helst allt samtidigt. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja höra om mina orimliga förväntningar på mig själv? Jag tror säkert att ni också är många som känner igen er.

Ok, en dag i mitt drömliv: Jag vaknar klockan 6.00 och gör morgonyoga. Jag äter sedan en näringsrik och bra frukost. Sen sätter jag mig och arbetar fram till lunch, naturligtvis på ett väldigt koncentrerat och effektivt sätt. Jag tänker självfallet på farorna med stillasittande under tiden och reser mig därför någon gång i halvtimmen för att aktivera mig. Innan lunchen tar jag på mig löparkläderna och ger mig ut på en springtur, ibland kort, ibland lång. Min löparutveckling är spikrak, uppåt, framåt så klart. Efter löpning och dusch äter jag en supernyttig lunch. Jobbar sedan fyra timmar till med någon liten paus för mellis. När jag jobbat klart hinner jag både laga en god middag och fixa så att lägenheten är välstädad och tvättkorgen är tom (varför jag i min drömvärld gör detta helt själv när jag i verkliga livet har en partner som gör minst lika mycket i hemmet som jag, är en gåta?) På eftermiddagen hinner jag sen hitta på något roligt, kanske träffa en vän eller så? Jag hinner förresten under dagen också både fota och förbereda ett eller två genomarbetade blogginlägg samt rodda lite med annat som rör bloggen. Kanske lägga ut lite trådar för samarbeten och så? Trådar som jag sedan nogsamt följer upp.

Ni hör ju? Det är ändå rätt orimligt att hinna detta varje dag, kanske speciellt för mig som är en rätt lättstressad person. Egentligen vet jag inte om jag vill ha det så på riktigt? Det är bara någon slags bild av hur en borde leva och hur jag får för mig att andra lever. Jag jobbar mycket med den där känslan, att inte känna mig sämre än. I botten tror jag att det beror på en uppväxt med vissa dominanta kompisar som var duktiga på att tala om att jag var sämre än. Sånt sitter tydligen kvar mycket längre än en tror.

Det är lite av en spark i magen att inse att en inte har kommit så långt med de där tankarna och uppfattningarna om sig själv som en trodde. Sanningen om mig är ju inte att jag är lat eller dålig. Sanningen är att jag är rätt grym faktiskt! Jag är en person som efter många år av ångest och jobbiga händelser hittat en väg som är rätt för mig. Jag är egensinnig och gör som jag vill. Idag har jag utformat min vardag med ett varierande arbete som är precis sånt som jag vill ha det. Och gör en en sån grej, då kanske en hel del får stå tillbaka under en tid. Jag kanske inte både kan fixa mitt drömjobb och vara en grym löpare samtidigt? Det kanske måste få ta sin lilla tid att hitta balans. Jag måste bara lära mig att jag faktiskt duger precis som jag är. Att ingen har orimliga förväntningar på mig, ingen förutom jag.

Hur är det med er? Känner ni er någonsin otillräckliga och tror att alla andra hinner och kan så mycket mer?

charlottaholding2

 

Förebilder inom träning och hälsa

Veckans tema i BoH är att berätta om en hälsoguru eller idrottspersonlighet jag ser upp till. Jag har tänkt länge och väl på detta och kommit fram till: Antingen är jag en person som är superdålig på förebilder, eller så är jag helt fantastisk på det? Så här: Jag har ingen enda person som jag ser upp extra mycket till, där emot har jag ett myller av personer som inspirerar mej från alla håll och kanter. Dessa växlar dessutom och byts ut med jämna mellanrum. Jag misstänker att Emma är lite likadan? Läs hennes inlägg på temat så förstår ni vad jag menar!

Men om jag ändå skall tänka ut bara några så landar jag faktiskt på mamma och pappa. De är de som har gjort att jag alltid förstått vikten av att äta bra och röra på mej. Inte för att de tjatat om det, bara för att de helt enkelt gjorde det till en naturlig del i min vardag. Av mamma har jag lärt mej att man faktiskt kan använda sig av apostlahästarna för att ta sej till platser. Hon har nästan jämt gått dit hon ska om det inte varit jättelångt, så då har jag också gjort det. Jag tror att hon är en av anledningarna till att jag inte kände samma besatthet som andra av att ta körkort när jag fyllde 18. Man kan väl gå och cykla eller? Eller så finns det buss!

Min pappa var jättebra på att liksom leva balanserat. Han var mycket utomhus och jobbade, sen gick han in och åt när han var hungrig för att kroppen sa det. Förstår ni hur jag menar? Han levde aktivt och lyssnade på kroppens signaler, exakt så där som alla borde göra.

Nu på senare år har jag insett hur himla viktiga de varit för att jag ska leva ett någorlunda sunt liv. Det handlar inte om två superhälsomänniskor som åt råkostsallad varje dag. Bara människor som lärde mej att kroppen, den använder man, och godis, det har man inte hemma jämt. Jag tycker det är så himla fint och hoppas jag kan göra samma sak om jag någon gång får egna barn.

grusväg

Att traska längst grusvägar har varit en stor del av min uppväxt med mina alldeles egna hälsoförebilder.

 

Stresshantering

Förra veckans tema i BoH var stresshantering, eller: Så här märker jag att jag är stressad och så här tar jag hand om mej själv då.

Det här med stress alltså, väldigt lurig grej ändå.. Just nu är jag själv inne i en fas av mycket positiv stress där mycket nytt och spännande händer. Min utmaning är att slå vakt på mej själv och inse att den positiva stressen kan slå över i negativ fortare än jag anar. Jag har ju redan en utmattningsdepression i bagaget och där hamnar jag ogärna igen.

Jag fick dock en hel del insikter och kunskaper av den där utmattningen, saker som jag är noga med att tillämpa idag. Det är till exempel anledningen till att bloggen är rätt lugn nu, för att jag inser att jag måste backa från något (inte för all evighet, men ett tag). Det måste helt enkelt finnas tid för återhämtning, annars kraschar jag rätt fort, även om jag gör kul grejer. Jag har också lärt mej att jag inte kan jämföra mej själv med någon annan. Det spelar liksom ingen roll vad andra kan och klarar. Jag är min alldeles egen person med mitt alldeles egna unika bagage som gör att jag reagerar som jag gör. Precis som alla andra också har sitt eget bagage.

Förra veckan fick jag mej en liten varning. Jag glömde bort en del saker och tyckte att tiden gick på tok för fort. Jag inser dock att det inte är sunt att önska sej mer tid vid såna tillfällen. Det är snarare ett tecken på att en kör för hårt och behöver andas, så det ser jag till att göra. Känner du igen känslan av för lite tid? I såna fall lovar jag dej att du tjänar så. himla. mycket. på att slå av på takten. Det är det bästa du kan göra för dej själv, ett 25-timmars-dygn skulle nog inte vara så fiffigt som du kanske tror mitt i stressen.

Vill ni läsa mer handfasta tips om hur en ska göra när en är stressad, så tycker jag att ni ska kika in hos Malin/Lite längreHon bjuder på en hel drös klokheter.

En extra timme

Förra veckan hade jag huvudet lite under armen, i alla fall i det hänseendet att jag glömde några grejer, bl.a BoH-temat som var ”Om dygnet hade 25 timmar”, men jag tänker att jag tar det idag istället! Ok? 

IMG_2047

Det var lite av ett sammanträffande att det temat dök upp under förra veckan eftersom det var en vecka då jag faktiskt önskade mej en extra timme, något som jag ALDRIG brukar göra annars. Förra veckan innehöll ju mycket nytt för min del och jag gick direkt in i mitt vill-göra-allt-nu-mode, något som egentligen inte är speciellt bra för mej -Det vet jag p.g.a har gjort det misstaget förut. Som tur var hann jag sansa mej och inse att jag var ute på en farlig väg när jag satt upp till sent på kvällen och jobbade och att jag omöjligt kan lära mej nytt helt perfekt på ingen tid alls. Därför känner jag att om jag helt plötsligt önskar mej en extra timme, då är det en indikator på att jag bör se över hur jag väljer att leva och lägga upp mina dagar. Det ska helt enkelt inte kännas som jag har för lite tid, då är jag fel ute.

påsklilja

Jag tror det är väldigt ohälsosamt det där, när en försöker mata sina dagar så fulla att en inte har någon tid över alls för eftertanke och att bara vara. Dessvärre tror jag att det är en fälla många går i, mycket för att vi tror att ”alla andra” hinner ju. Kanske är det ännu större risk att halka dit i vår sociala-medier-tid då vi får extremt mycket inblick i de lyckade delarna av andras vardag. Jag vet inte hur det är med er, men jag har en förmåga att liksom dra ihop alla dessa människor till en person om jag inte är vaksam. Så här: Någon har superfint hemma, någon har världens karriär, någon reser mycket, någon tränar superofta. Utan att en ha reflekterat över det så har jag skapat ett toktränande inredningsproffs med toppjobb som alltid är utomlands, typ så. Men vet ni? Alla andra hinner inte heller.

IMG_2110

Men kort sagt då: Nä, jag behöver ingen extra timme och tror inte att den skulle göra så himla mycket skillnad. Tänker nog lite som Ida/Träningsblogga kring det där: Det handlar om prioriteringar (och att en inte glömmer att prioritera lugn också).

 

Ofiltrerat -Hur mycket putsar jag verkligheten?

Jag får ofta tänka till lite när jag ska ta mej an våra BoH-veckoteman, men inte som den här veckan, då skrynklade jag ihop pannan till en helt ny russinnivå -Inte av ogillande utan av funderingar. Veckans tema är nämligen ”Ofiltrerat”! Med ofiltrerat menas, för att citera en bit ur temabeskrivningen:

Hur ser det ut bakom alla blogginlägg och bilder? Är du alltid lika hälsosamt som det ser ut? Är du alltid lika glad när du tränar? Eller har du tröttnat på alla finpolerade träning och matbilder?

Den grova åkern i min panna beror på att jag är så tudelad till detta: Jag gillar ju fina mat och träningsbilder samtidigt som jag inser att det kan dölja sej mer bakom, sånt som inte syns. Hur som helst: Jag känner att jag måste attackera det här ämnet från mitt håll, hur jag tänker kring min egen blogg.

Om vi tar mitt eget bloggande (och liv i övrigt): Jag gillar att göra fint! Det är en bit av vad som gör bloggandet roligt för mej. Jag tror faktiskt inte att det skulle vara lika kul att blogga (för mej) om jag t.ex. lade upp halvtaskiga mobilbilder på mat som jag hastigt öst upp på tallriken. Det skulle liksom skära i min kropp, jag skulle inte må bra av att titta in på min egen blogg. Samtidigt förstår jag ju att det kan ge en missvisande bild av det verkliga livet. En å andra sidan: Jag tror på något vis att ni förstår att bilderna till viss del är arrangerade, att även om det ser tjusigt ut på bordet, så kanske golvet, som inte syns på bilden är smuligt där under.

När jag tänker på det, så är det faktiskt det visuella som är mest filtrerat hos mej. Jag tycker annars att jag är rätt öppen med mej själv: hur jag ser ut, vad jag tränar, det som är glatt och det som är deppigt? Jag skriver ju en del om min pms, om trötthet, om när livet inte är så pepp helt enkelt, just eftersom jag tror att det är bra att visa båda sidor, att vara mänsklig. Fast det är enormt viktigt för mej att ha en gräns mellan personligt och privat. Jag är en person med hög integritet, så hög att mina nära kan retas med mej eftersom jag kan bli orimligt skitarg om någon oinbjuden försöker ta sej in i min privata sfär. Sen ändras det ju, vad som är privat och personligt. Ett exempel är min pappas bortgång -Det var extremt privat, då när det hände, men nu kan jag berätta om känslorna kring det utan att känna att det är jobbigt. Jag skulle dock aldrig lämna ut personer i min närhet, deras känslor och tankar.

Finns det en fara i när verkligenheten är för polerad då? Ja, det kan det nog finnas: Om en är okritisk i sitt konsumerande av den polerade ytan och därför känner sej otillräcklig eftersom en inte känner att en själv kan nå upp till det en tycker sej se. Sen är det ju en skillnad på att polera och ljuga: Det är en sak att lägga upp ex. maten fint, ta ett foto och sedan ta med sej den till soffa för att äta, en annan att göra samma men sen inte äta den -Det är i och för sej en ytterlighet, men jag hoppas ni förstår hur jag menar?

I min egen blogg känner jag mej ganska trygg med att det finns en balans, att ingen ska behöva kika in här och känna sej otillräcklig. Jag känner heller inte att jag skulle vilja ändra på något för att ge en mer realistisk bild: Nej, jag kommer inte ta kort på mej själv när jag ger mej ut och springer på morgonen med blåa ringar under ögonen och fett hår, jag kommer inte visa dammråttor eller kattlådor, inte heller mina skönaste mysbyxor med små hål överallt -Den här bloggen måste få vara kul för mej, och om jag inte fick göra fint, då skulle den inte vara lika kul.. För mej.

Och så, till sist: Hur sjutton bildillustrerar en ett blogginlägg med temat ofiltrerat? Jo, genom att publicerar två bilder som annars aldrig hamnat på bloggen (jo, de är redigerade, där går min gräns). Den första är en mellanbild -En sån som oundvikligen dyker upp när en tar en hel serie med bilder. På den här ser jag helt galen ut och gör något jätteskumt med ögonen.. Tjusig va?

Den andra är faktiskt min lunch idag, en lunch som  nog aldrig hamnat på bloggen annars. Men så är det: Ibland gapar kylskåpet tomt och en får äta stekta ägg, broccoli och majonäs 🙂

ofiltrerat2

ofiltrerat