Behöver svagheter alltid vara svagheter?

Min bloggkollega Emma/Fit by Emma Hå skrev precis ett inlägg med 12 punkter som behandlar varför hon inte riktigt lyckas med sin viktnedgång så som hon vill: ”12 skäl till att jag inte går ned i vikt”. Inlägget rörde en nerv i mej, jag kände att det var positivt att hon delade med sej. Det väckte också återigen den där frågan: Vad är ok att publicera, vad är hets?

Så här: Jag upplevde Emmas inlägg som naket, ärligt och ganska ovanligt i träningsbloggsvärlden. Jag tycker det är viktigt att kunna tala om svårigheter, det som skaver och känns jobbigt. Om det skulle vara så att en är helt fel ute så kan ju någon reagera på det. Om en bara håller skavet inombords så kan ingen heller hjälpa. Jag tolkade inlägget så, som en liten bikt och kanske en fråga om hjälp. I kommentarerna tolkade istället någon samma inlägg som hets och potentiellt farligt att läsa för den som har problematik med maten. Jag kan förstå det, det kan jag. Men jag har också en  annan syn på det hela:

Jag kan verkligen bara utgå från mej själv men så här har jag känt under åren: När jag känt mej svag så är det inte andras svagheter som har hetsat mej, de har snarare hjälpt mej, fått mej att förstå att jag bara är en vanlig människa, att andra också känner och agerar som jag. Det som istället har varit jobbigt är det som inte är så uppenbart: Personer i som i sina kanaler kommunicerar att de äter allt, absolut aldrig har minsta issue med maten, men ändå har idealkroppar. Naturligtvis kan jag inte säja att de människorna gör fel om det verkligen är så de lever -Alla har ju rätt att spegla sitt liv så som det ser ut. Dessutom är nog intentionerna goda: ”Kolla, jag äter choklad men är hälsosam ändå”. Förstår ni hur jag menar?

Jag vill verkligen inte skuldbelägga någon, jag vill bara sätta fingret på att det inte alltid är det uppenbara som hetsar. Vi får lära oss att hälsosam är bra men att en inte får visa att en kämpar för den där hälsosamheten, då är det plötsligt hets. Vi ska vara lyckliga, äppelkindade, smala med en chokladkaka i näven och aldrig någonsin ha några problem med vår självbild. Jag tror också det kan vara farligt. Jag tror att vi måste våga visa svagheter, våga tala om dem, vara lite mer förstående mot varandra i detta samhälle som bygger så otroligt mycket på ytan.

Hur tänker du kring det här? 

IMG_8700

Mina vårtrötthetslösningar

Som jag skrev tidigare: Våren är underbar men kan även föra med sej spår av trötthet. Det ligger verkligen något i Karin Boyes ”Det gör ont när knoppar spricker”.. Själv blir jag bara lite tröttare så här vid årstidsskifte, drabbas av lätt depp (blandat med lyckofnatt). Men på det stora, hela tror jag att jag kommer rätt lindrigt undan? Jag vet ju att det finns de som går igenom regelrätta depressioner när det blir vår, där är jag alltså absolut inte, men jag tänkte ändå dela med mej av mina bästa tips för att hantera min egen vårtröttheten! Som vanlig: Mår du riktigt dålig -Sök hjälp. Det är verkligen inte värt att gå omkring och plågas när lösningen finns alldeles nära.

vår4

1. Gå ut! Försök att se till att få lite sol på näsan varje dag. En kort stund gör så himla stor skillnad. Jag kan känna mej helt trött och matt, men efter en stund utomhus, om så bara för att gå ett kort ärende, så mår jag mycket bättre.

2. Träna. Det är ju toppen om en kan göra också det i dagsljus, men går inte det så gör endorfinerna i alla fall underverk för humöret och måendet.

vår3

3. Gör det ändå! Så här, min deppighet beter sej så här: Den vill få mej och tro att bästa lindringen är att sitta stilla i soffan och glo på Netflix fast det egentligen bara gör allt sämre. Så gör något produktivt ändå, något som du kan känna dej nöjd över. Det kan vara en sån liten grej som att diska eller gå ut med soporna -Bara känslan av att ha utfört något gör att en mår bättre.

vår5

4. Acceptera. Det finns inget värre för ett nedstämt humör än att börja slå ned på sej själv, om du inte orkar något av det ovan och tänker tankar som: ”jag är så lat, trött, får ingenting gjort” -Försök sluta med det och acceptera situationen istället: Du är så här just nu, du är en sån som reagerar lite starkare på våren i sällskap med MÅNGA andra. Det är inget fel på dej, du är inte lat eller dålig, din kropp reagerar bara på ljuset och det är fullt normalt. Ta istället hand om dej själv lite extra, snart går det över.

vår2

 

Lider du av vårtrötthet? Gör du i så fall något speciellt för att lindra?

Vårpepps-depp

Så himla konstig känsla jag har nu: Jag befinner mej i någon slags limbo av vårpepp och vårdepp. Så här: Ena sekunden peppad och taggad att göra massor med saker, starta nya projekt, förnya, göra om. Andra sekunden: Helt låg och så otroligt trött. Fast jag börjar lära mej det här nu och tar det ganska mycket med ro. Det verkar vara exakt så här jag reagerar när årstiderna byts ut, som att kroppen inte hänger med och undrar vad som pågår?

skilla3

Ibland kan jag dock önska att jag var en sån där ”stabil” person, stadig och lugn. En sån som inte hade känslorna utanpå och tog in varenda lilla omväxling i omgivningen, så där ända in i själen. En sån som tuffade på och gjorde sin grej utan att påverkas så himla mycket av allt. Fast sen är frågan: Finns de människorna ens och har de så himla spännande liv i såna fall?

IMG_0823

Uppsidan av att vara sån här som jag är ju också att när en känner lycka och pepp, då är det LYCKA och PEPP med stora bokstäver och det, det är verkligen inte något jag skulle vilja vara utan. Så det är jag just nu: helt lycklig och pirrig med ansiktet vänt mot solen eller toktrött och låg med en filt över samma tryne.

Hur är ni? Påverkas ni av årstidsväxlingar? Hur då i så fall?

 

Tidsoptimism vs. tidspessimism & stress vs. lugn

Hörrni, jag har filosoferat, tänkt djupa tankar. Eller, haha, inte superdjupa kanske, men jag har ändå funderat en del. Jag har reflekterat över det där med tidsoptimism vs. tidspessimism och sambandet med stress förstår ni. Så här: Jag är en person som oftare kommer några minuter för tidigt än några minuter försent, eller, jag kommer nästan aldrig försent. Jag har också alltid en känsla av att jag inte ska hinna med, och planerar mina göromål ganska noga med mycket tidsmarginal. Jag är alltså en solklar tidspessimist samt en rätt lättstressad sådan.

Jag kom i alla fall att tänka på: Är tidsoptimister mindre stressade personer? Jag tänker att de kanske är det eftersom de tror att de har tid, att tiden är längre än den egentligen är. Och i såna fall: Är det skönare att leva så? Eller leder det också till stress eftersom en aldrig riktigt hinner? I min egna, alldeles personliga, jättelilla undersökning med två försökspersoner, nämligen min kille och jag, ser det ut ungefär så här: Han är mer tidsoptimistisk än jag, han litar på att han hinner och är också en lugnare person. Jag är mer hetsig och mer stressad. Säj att vi ska någonstans, då står jag ofta i hallen med jackan på och svettas långt innan han är färdig. Grejen är ju att vi alltid hinner ändå och det enda jag får ut av att stressa är en svettig kropp. En å andra sidan är jag bra på att se till att få saker gjorda så att en istället kan slappna av efteråt.

Jag kan ibland tycka att tiden liksom jagar mej, men sedan visar det sej att jag i alla fall är klar med allt jag skulle göra i god tid (ofta med en stor klump tid över). Det är en aning jobbigt bara, att känna att en gör nästan allt under någon slags imaginär stress. Framförallt väldigt onödigt. Men hur sjutton gör en för att bli mer tidsoptimistisk?

Hur tänker du om det här? Är du tidsoptimist eller -pessimist? Är du stressad eller ostressad?

IMG_4022

Pessimist vs. optimist. 

Har vi ansvar och vad exakt hetsar?

Malin/ Rund är också en form, skrev idag ett bra inlägg om ansvar i sociala medierHar en ett ansvar för vad en lägger upp när en bloggar, instagrammar o.s.v? Måste en tänka en extra gång på hur det kan tas emot och tolkas av andra? Jag kom att tänka på främst två saker när jag läste Malins text. Dels: 1. Ja, jag tycker en har ansvar. Och 2. Det är inte bara de ”uppenbara” sakerna som kan väcka jobbiga tankar hos mottagaren.

För så här, om vi ska tala om ansvaret först: Du kan hävda att det är din blogg, att du gör som du vill på din plattform. Saken är bara den att jag inte tror att det blir någon vidare blogg om du inte har mottagren i åtanke. Ni är liksom flera om din blogg: Du och dina läsare, människor du inte alla gånger vet så mycket om men som stöttar dej genom att läsa din blogg. Människor som många gånger tror på ditt ord och dina råd.

Och så det andra: Mycket fokus hamnar i den här diskussionen på rutiga magar, putiga rumpor och knasiga dieter, och det är ju förståeligt eftersom de finns massor av den varan på nätet. Just de sakerna reagerar jag själv inte speciellt mycket på, kan borsta av mej dem ganska lätt (där med inte sagt att alla kan så klart).

Men en grej mår jag riktigt, riktigt dåligt av, något som kommer lite skymundan: När andra talar nedsättande om sina kroppar 

Jag kan inte göra något åt om du föraktar din kropp mer än att hoppas att du kommer över det. Men snälla du: Innan du delger andra de känslorna på sociala medier genom att tala om din kropp nedsättande, i termer som fläskig, klumpig, fet, tänk då på mottagaren och vad det kommer att göra med personen som hör. För mej är det något med det där destruktiva ordvalet som skickar mej rakt ned i källaren: Jag är inte längre nöjd. Jag borde kanske också forma om och hata? Nej! Naturligtvis inte! -Men ni förstår känslan? När någon skriver: ”Nu ska fläsket bort”, då mår jag så himla dåligt. Sen tänker jag: Jag som gillar min kropp för det mesta, vad gör de orden med den som inte gör det? Och till dej som skriver så: Du kommer inte att motiveras av att vara taskigt mot dej själv, det är min övertygelse.

Jag märker att jag har lite svårt att få struktur i den här texten? Det finns så mycket jag vill säja om både ansvar och vad som egentligen hetsar. Men om en ska försöka knyta ihop det på något vis, så här som hastigast. Så här känner jag:

>Tänk på vad du publicerar, att olika saker påverkar olika människor. Naturligtvis kan en inte täcka in allt men en kan försöka vara medveten om att det en skriver/publicerar faktiskt ger avtryck.

>Tro inte att du går fri från ansvar för att du inte är innehavare av ”idealkroppen”.

>Var snäll, både mot dej själv och dem som följer dej.

hopp

 

Hälsa var inte vad jag trodde

När jag startade den här bloggen så hade jag nog en föreställning om i vilken riktning jag skulle för att bli hälsosam: Jag skulle tappa vikt (kanske lite rutor på magen också?), jag skulle springa supersnabbt, jag skulle äta bra jämt (nåja, oftast), hålla mej till en viss kosthållning. Jag skulle bli en new improved me (ytan i fokus)! Jag trodde att det var dit jag ville, eller snarare, det jag måste göra för att nå tillfredsställelse. Det visade sej dock att så inte alls vara fallet. Jag ville bara må bra. Träningen, löpningen hjälpte mej att må bra och det där andra föll lite i glömska -Som tur var!

Men det finns ju så klart normer, föreställning om hur en träningsbloggare ska vara och se ut, det kan en inte undgå. När jag läser den här texten av Emma/fit by Emma Hå –Vem är jag att driva en träningsblogg? – blir jag så berörd. Exakt så har jag också känt många gånger: Ska en liksom inte vara på det där sättet, så som de flesta andra träningsbloggarna? Kommer människor tycka att jag är en bluff eller totalt oinspirerande? Men så skakar jag lite på mej. För jag är ingen bluff. Jag är en människa som mår bra av träning och vill berätta om det. Berätta att träning är för alla,  att det inte bara finns en liten klick som får springa, synas på gymet, att du kan vara minst lika grym utan magrutor. Det finns en plats också för mej bland gyttret av rutiga magar.

Smalhet har blivit en sån stark symbol för hälsa. Så pass stark att vi tror att person X som röker och aldrig tränar är hälsosammare än person Y som har extrakilon men som inte röker och tränar flera gånger i veckan -Det absurda i det? När vi egentligen är människor som är stöpta i helt olika formar.

Jag kom fram till vad hälsa är för mej efter ett tag tillsammans med träning och den här bloggen. Hälsa för mej är:

  • Att kunna röra mej som jag vill, t.ex kunna springa fort till bussen utan att bli flåsig.
  • Att orka
  • Att trivas i min kropp
  • Att ha ett mer balanserat psyke -Jag mår så mycket bättre när jag tränar
  • Att vara ute i naturen
  • Ett inre lugn, en kärlek till mej själv.

Det är de absolut viktigaste sakerna för mej! Inte magrutor, inte en smal kropp. Som vanligt: Jag säjer inte att det är fel att vilja gå ned i vikt. Jag säjer bara att det är rätt att hitta en plats där en uppskattar och älskar den kropp en har. Och vi behöver mångfald, vi behöver FLER som visar att hälsa kan bo i olika kroppar.

hälsosam

Hej, hej! Här är jag ute och springer i min hälsosamma kropp. För att jag KAN!

 

Heja kroppen!

Här om kvällen när jag var ute och gick så mötte jag ett äldre par. De var så fina, höll varandra i hand och stödde sej på käppar och såg ut att vara ute på en kvällspromenad. Småpratande gick de sakta, sakta, lite stela och försiktiga samtidigt som de var noga med att akta sej för isfläckar. När jag såg dem kände jag det tydligare än någonsin, det som hela tiden har växt under tiden jag har haft den här bloggen: Tacksamheten för min kropp. När jag gick förbi det där paret så insåg jag: Den här kroppen som går med raska steg nu, som bär mej och springer med mej, den kommer kanske inte alltid vara sån här. En dag blir jag också gammal eller drabbas av någon sjukdom och kan inte längre röra mej obehindrat. För livet är sånt.

Det bästa jag kan göra är alltså att ta hand om min kropp, den kroppen jag har nu. Det sämsta: Hålla på att klanka ned på den och försöka omforma den bara på grund av någon slags yttre hets. Tiden är så himla knapp och här är jag i en kropp som kan röra sej snabbt, som kan springa och som mår bra. Så onödigt det vore då, att inte vara nöjd. Jag vet att jag inte är helt vanlig bland hälsobloggare, med min lite större kropp, mina rejäla (starka) lår och rumpa. Men det är vore väl sjutton om jag inte skulle vara nöjd? Jag mår bra, kroppen mår bra och jag kan ännu gå hur fort jag vill en mörk kväll i februari.

Så hörrni, glöm inte att skänka de där kropparna ni har en tanke av tacksamhet ibland.

P.S Naturligtvis kan en vilja förlora vikt av en den ena eller andra anledningen. Det behöver inte vara fel alls. Se bara till att anledningen är rätt.

ch