I årets sämsta form

Eh. Jo. Tanken var ju att vara i toppform till midnattsloppet, ha sprungit massa mil och kanske väga något kilo mindre. Som ni kanske förstått är läget inte riktigt så. Alls. Jag är nog istället i årets absolut sämsta form med typ 3-4 extrakilon på kroppen vilket faktiskt känns och märks när jag springer. Sommaren har helt enkelt satt sina spår med glass, fika, vin och goda middagar.

Samtidigt har den här sommaren varit (och är) så himla underbar, jag skulle inte vilja ha den på något annat sätt. Så jag tänker att det är val en gör och  ibland blir det inte riktigt som en tänkt sej från början.Det kommer alltså förmodligen inte att bli någon PB-tid på midnattsloppet, lite grämer sej tävlingsmänniskan i mej över det men ärligt talat, inte jättemycket. För som sagt, jag skulle inte vilja byta ut den här sommaren.

Hur har er sommar sett ut kost och träningsmässigt – som vanligt eller har ni svävat ut lite som jag?

Ytan

Tillfredsställesen i att mina forna tajtaste jeans som knappt gick över rumpan nu är mina skönaste, lösaste, slapparjeans.

Tillfredsställesen i att mina forna tajtaste jeans som knappt gick över rumpan nu är mina skönaste, lösaste, slapparjeans.

Det är ju väldigt viktigt att tala om träning i den bemärkelsen vad den gör för kroppen: Hur en orkar mer, hur en sover bättre, hur mycket gladare en blir. Men. Kan vi för en liten stund prata om ytan? Ren njutning för mej just nu är nämligen att kunna gå till min garderob, välja vilka plagg jag vill, inte tänka: dölja, inte kämpa med dragkedjor, inte svettas i kampen med ett par jeans. Det är faktiskt det: Ren njutning.

Egentligen handlar det inte så mycket om att jag blivit jättesmal (för det har jag verkligen inte). Det handlar nog mer om att jag hittat tillbaka till min kropp. Kläder har alltid varit viktigt för mej, jag har älskat att klä mej, visa vem jag är utifrån klädsel. När jag gick upp i vikt slutade klädseln att handla om att visa vem jag var och började handla om att dölja. Vad skulle minst visa att jag faktiskt blivit så mycket större? Eftersom detta med kläder alltid varit ett så stort intresse för mej kan en nästan säja att en del av min personlighet försvann.

Missförstå inte detta nu! Jag menar inte att man inte kan visa sin personlighet genom klädsel om en är överviktig. Jag tror en kan vara nöjd med kroppen i nästan vilken storlek som helst. Detta handlar mer om att jag fick tillbaka MIN kropp. Jag känner mej helt enkelt lite mer hel igen när jag får botanisera i min garderob utan begränsningar.

Bara så.

 

 

 

 

Motivation och favoritjeansen

Alltså, jag har ju inte tappat motivationen helt. Jag tränar ju och äter …erhm…hyfsat… Oftast. Men lite så känns det ändå, att jag tappat det lite. Inte löpningen, ABSOLUT inte löpningen, den tänker jag leva med hela livet. Det är det där med vikten som inte riktigt går som på räls längre. Och så är det ju så jobbigt att skriva om detta med vikt, att vilja gå ned o.s.v utan att bidra till någon slags vikthets (Ni vet ju hur jag tänker, jag har skrivit om det förr).

Så här är det: Jag körde ju ”resan mot favoritjeansen här på bloggen, som någon slags motivation och pepp till mej själv. Sen kom jag i de där jeansen och min viktnedgång avstannade mer eller mindre, inte helt, men nästan. Det var en sån rackarns bra motivation, att jag hade ett mål, att ni såg. Efter det blev målet en aning mer flytande, eller inte flytande för det är samma mål men jag tappade fokus lite. Ett tag slogs jag av tanken att jag kanske skulle köra en ny jeansresa, men nä.. det skulle kännas lite konstigt.

Bara för att förtydliga, jag har inte helt tappat omdömet och vill rasa i vikt till varje pris, målet är detsamma: Jag vill ned till normalt bmi och dit är det fortfarande några kilon. Men ja, jag tror jag måste skaffa mej ett tydligt mål, en plan, så som de där byxorna var ett sånt tydligt mål det kunde bli: visuellt, mätbart, bekräftande.

 

 

Att gå ned i vikt men ändå vara nöjd här och nu

kroppen2

 

Först och främst: Haha, fick lov att välja denna bild då jag tycker att jag ser så hård och bestämd ut med min lilla hantel. Men i alla fall, tänkte skriva om det som jag återkommer till nu och då: Detta med att älska sin egen kropp trots att en samtidigt går ned i vikt. Jag tycker det är viktigt att ta upp det här ibland eftersom jag tror att det råder en tro om att om en nu så att säja ”bantar”, så är en också fylld av i alla fall en viss portion av självförakt. Jag känner bara: NEJ! Det behöver inte alls vara så! (Även om det så klart kan vara så men då behöver jobba med helt andra saker än vikten).

Okej, jag kan inte säja att jag var supernöjd när min kropp börjat närma sej en mycket högre vikt än jag någonsin har haft, när människor titt som tätt frågade om jag var gravid (Vad är det MED folk?). Samtidigt har jag alltid gillat den här kroppen, alltid tyckt att den varit snygg på sitt vis även om det är svårt att värja sej när kritiken kommer utifrån i form av preggofrågor. Samtidigt visste jag om var vikten kom ifrån, varför den hamnat på min kropp (det finns att läsa om om en går in under kategorin ”vikt”). Och jag måste ändå säja att min livsstilsförändring, även om det så klart fanns en viss utseendeaspekt, kom från ett ställe som handlade om att ta hand om och pyssla om mej själv. Förstår ni skillnaden? Den föddes aldrig ur ett: ”Du är så himla fet och ful, skärp dej!” utan snarare ur ett: ”Jag gillar dej kroppen. Jag vill ta hand om dej!

Även om det inte är svart/vitt, det ena eller det andra, hela vägen så känns det ändå bra att mitt viktnedgångsbeslut hade den grunden. Sen är det så klart att jag påverkas av normer, media o.s.v jag med men det har i alla fall alltid funnits en grundtanke om omtanke om mej själv. Jag tror det är lite nyckeln också! Att faktiskt älska dej själv, känna att du är värd att ta hand om. Sen ser jag också till att alltid vara nöjd här och nu. Jag ser inte alls vitsen i att tillåta sej själv vara nöjd först när en nått den där målvikten. Det är liksom bara slöseri med tid. Jag vet inte heller vad det kommer ur att människor tänker så? En rädsla över att de ska bli FÖR nöjda och nöja sej? Det är ju i såna fall helt befängt.

Men om en tycker att en är fullkomligt vidrig då? För det första: DET ÄR DU INTE ALLS! Sen är jag ingen expert men jag tror på att tala snällt till dej själv. Tänka på vad din kropp faktiskt gör för dej varje dag, för den gör massor. Om en byter ut de taskiga tankarna mot andra snälla, konsekvent, så tror jag att en är en bra bit på väg.

 

Viktnedgång och skuldbeläggande

Ibland blir jag trött, trött på allt tjat, snack och tyckande kring det här med viktnedgång.

Saker som människor säjer:

*Alltså, jag håller inte på mej några dieter, för mej räcker sunt förnuft!

*En ska älska sin kropp som den äääääär!

*Kvinnor vikthetsar bort livet.

För så här: Jag VET att det finns problem, jag vet att människor vikt och hälsohetsar, jag VET att en måste tala om det. Det är bara det att jag står mitt i min egen viktnedgång, känner inte igen mej och känner mej samtidigt skuldbelagd. För JA, jag äter någon slags diet (har tydligen inget ”sunt förnuft), JA, jag älskar min kropp men jag vill gärna bli av med överflödskilona jag skaffade när jag mådde dåligt och NEJ, jag vikthetsar inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men på något sätt känns det som att en ses som en sån som gråter framför spegeln när en vill tappa vikt. Det är ok att gå ned i vikt om en är ordentligt överviktig men är en en sån som jag så borde jag vara nöjd, äta lite av allt och trivas för annars är jag slav under ideal och normer – en sån där vikthetsande kvinna, helt utan andra tankar än dem på mitt utseende.

Jag tycker bara att det borde finnas något mellanläge. Samtidigt som jag förstår att problemen måste diskuteras så blir jag så trött på att det allra finaste är att vara en sån med ”sunt förnuft”, ett sån som är nöjd (och oftast smal av naturen – som av en händelse) Det är inte en slump att extremt smala kvinnor ofta skopar i sej ett paket glass eller så på film, det är nämligen också ett ideal. Det är ett ideal att äta av allt, njuta av livet men för sjutton, var absolut inte TJOCK! (Men kom också ihåg: Banta inte!)

Reaktioner på livsstilsförändring (Vad säjer folk?)

kaffe

 

Idag är jag förnuftig (tråååkigt) och vilar från träningen. Tänker att det är bäst att ta det lite piano efter ryggproblemen även om det känns bra nu, det vore ju tråkigt att skada sej, kanske speciellt i ryggen. Men åååh, vad det rycker i springbenen! Det är så himlans fint väder ute också. Nåja, jag tröstade mej med lite kaffe och mörk choklad jag hittade i skafferiet tidigare.

Jo, förresten: Linnéa skrev en intressant kommentar tidigare som jag funderat lite kring:

Kan du inte skriva ett inlägg om vad du fått för kommentarer och vad ”folk” tycker om den nya kroppen? Att du blivit smalare, springer osv.

Och ja, det kan jag ju! Jag tycker det här är spännande faktiskt, vad en livsstilsförändring möter för reaktioner av omgivningen. Själva viktnedgången har jag faktiskt inte fått speciellt många kommentarer kring, bara av de allra närmaste. Det är något jag är både tacksam och lite purken över. Tacksam för att det lätt blir så att en blir ”besiktigad” utifrån sin kropp, typ: ”Vad BRAAAA du är nu som har blivit smalare!” Inte för att folk säjer exakt så men det är ändå ofta underförstått. Och då blir det ju lite så: Var jag inte bra innan? Jag är ju fortfarande jag.

Ja, och så har jag som sagt blivit purken också.. För hur det än är så är ju viktnedgången en prestation för mej, något som jag gjort för att jag vill vara här kroppsligt och då vill en ju att det ska synas. Så klart är det här tänket färgat av rådande ideal men ja, jag är en människa i detta samhälle så det är svårt att låta bli att påverkas. Fast jag tror faktiskt att folk drar sej för att kommentera folks vikt överlag (och det är ju bra). Alla har ju hört historier om hur ätstörningarna tog fart när en fick bekräftelse kring viktnedgången.

Fast en positiv reaktion fick jag i helgen, av en vän som jag inte sett på ett tag. Han utbrast: ”OJ! Vad du har rasat!” när han såg mej och det kändes faktiskt bara bra eftersom han sa det på ett sånt bra sätt, utan värderingar utan mer med inriktning på prestation (Detta är en person som själv tränar mycket). Det är svårt att förklara så här för själva meningen låter ju rätt brutal men ni vet, tonfall och grejer.

Det här med att jag började springa har dock fått jättemycket respons, enbart positiv och det är så himla kul. Människor blir imponerade och inspirerade och börjar själva springa. Det trodde jag aldrig! Att min träning skulle peppa andra men det gör den tydligen. Det är ju helt klart den största bonusen jag fått av att börja träna!

 

Därför skriver jag aldrig ut min vikt

image

I kroppen som väger som jag.

Hon var gravid, lika lång som mej och väste: ”Jag väger liksom över 70 kilo…” På hennes röst hörde jag att det var en katastrof att väga över 70 kilo, då var en en riktig tjockis. Och där stod jag med mina 171 cm och vägde en bit över 70 kilo, totalt ogravid.

Det här hände för några år sedan men jag kommer ihåg hur det kändes i mej. Från att ha känt mej helt ok med min kropp, t.o.m ganska fin så var det som om min syn förvrängdes på ett kick. Jag borde inte vara nöjd. Jag var inte ens gravid och här stod en gravid kvinna i min längd och förfasade sej över min vanliga vikt. Efter det tror jag att jag ganska omgående började med någon diet, började ta långa promenader, helt utan glädje. Jag kommer också ihåg hur jag tänkte på vad som var ok för mej att väga. När var jag normal och inte en tjockis? Vid 65 kg, vid 60 eller borde jag väga 50-någonting? Naturligtvis kan jag inte lägga mitt vikthetsande då, endast på den där kvinnan som sa så där men det födde ändå något.

Jag är helt säkert på att hon inte menade något illa. Hon, som en av naturen, väldigt smal person, talade bara utifrån sin egen erfarenhet. Jag tror inte att hon ens tänkte på att jag kunde väga så som hon gjorde som gravid. För henne var det mycket utifrån hennes vanliga vikt men för mej var det en alldeles fullt normal vikt.

I alla fall, det är bl.a på grund av detta jag aldrig skriver vad jag väger eller skriver ut någon målvikt. Jag vill inte att någon ska tänka: ”Men vänta! Hon väger ju som jag men vill ändå gå ned. Väger jag för mycket?” Jag vill inte att det ska finnas utrymme för jämförelse för vi är alla så olika, fina på våra egna sätt, nöjda på våra egna ställen.