Att vilja vara bäst på allt samtidigt

Jag vill återknyta lite till mitt tidigare inlägg som berörde min prestationsångest, träning och bloggande. Det fick mig att fundera ett var till på saker som jag redan funderat mig snurrig av: Det här med att vilja vara bäst på allt, helst allt samtidigt. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja höra om mina orimliga förväntningar på mig själv? Jag tror säkert att ni också är många som känner igen er.

Ok, en dag i mitt drömliv: Jag vaknar klockan 6.00 och gör morgonyoga. Jag äter sedan en näringsrik och bra frukost. Sen sätter jag mig och arbetar fram till lunch, naturligtvis på ett väldigt koncentrerat och effektivt sätt. Jag tänker självfallet på farorna med stillasittande under tiden och reser mig därför någon gång i halvtimmen för att aktivera mig. Innan lunchen tar jag på mig löparkläderna och ger mig ut på en springtur, ibland kort, ibland lång. Min löparutveckling är spikrak, uppåt, framåt så klart. Efter löpning och dusch äter jag en supernyttig lunch. Jobbar sedan fyra timmar till med någon liten paus för mellis. När jag jobbat klart hinner jag både laga en god middag och fixa så att lägenheten är välstädad och tvättkorgen är tom (varför jag i min drömvärld gör detta helt själv när jag i verkliga livet har en partner som gör minst lika mycket i hemmet som jag, är en gåta?) På eftermiddagen hinner jag sen hitta på något roligt, kanske träffa en vän eller så? Jag hinner förresten under dagen också både fota och förbereda ett eller två genomarbetade blogginlägg samt rodda lite med annat som rör bloggen. Kanske lägga ut lite trådar för samarbeten och så? Trådar som jag sedan nogsamt följer upp.

Ni hör ju? Det är ändå rätt orimligt att hinna detta varje dag, kanske speciellt för mig som är en rätt lättstressad person. Egentligen vet jag inte om jag vill ha det så på riktigt? Det är bara någon slags bild av hur en borde leva och hur jag får för mig att andra lever. Jag jobbar mycket med den där känslan, att inte känna mig sämre än. I botten tror jag att det beror på en uppväxt med vissa dominanta kompisar som var duktiga på att tala om att jag var sämre än. Sånt sitter tydligen kvar mycket längre än en tror.

Det är lite av en spark i magen att inse att en inte har kommit så långt med de där tankarna och uppfattningarna om sig själv som en trodde. Sanningen om mig är ju inte att jag är lat eller dålig. Sanningen är att jag är rätt grym faktiskt! Jag är en person som efter många år av ångest och jobbiga händelser hittat en väg som är rätt för mig. Jag är egensinnig och gör som jag vill. Idag har jag utformat min vardag med ett varierande arbete som är precis sånt som jag vill ha det. Och gör en en sån grej, då kanske en hel del får stå tillbaka under en tid. Jag kanske inte både kan fixa mitt drömjobb och vara en grym löpare samtidigt? Det kanske måste få ta sin lilla tid att hitta balans. Jag måste bara lära mig att jag faktiskt duger precis som jag är. Att ingen har orimliga förväntningar på mig, ingen förutom jag.

Hur är det med er? Känner ni er någonsin otillräckliga och tror att alla andra hinner och kan så mycket mer?

charlottaholding2

 

Vad har bloggen betytt för min träning?

Vet ni? Jag funderar jättemycket över min blogg nu. Jag tänker inte lägga ned den, men hur jag än vrider och vänder på det får jag inte riktigt till det. Jag tror att det beror på att jag jobbar med att skriva hela dagarna. Det kanske egentligen inte är tiden som tryter, snarare tar det stopp på kreativiteten någonstans där på eftermiddagen. Jag får se hur jag gör och hur det blir. På något sätt MÅSTE det ju gå att lösa. Det är också något annat som jag tror är en stoppkloss. Mer om det längre ned i inlägget.

Sluta blogga tänker jag i alla fall inte göra. Den här bloggen betyder så mycket för mig. Tänk att en kan sitta i en liten ort i Sverige och på så sätt bli en del i något större. Det finns saker jag aldrig gjort och personer jag aldrig träffat om det inte vore för bloggen. Därför är det så himla passande att veckans BoH-tema är lite på samma spår. Den här veckan är det nämligen: Vad har bloggen betytt för min träning?

Precis som Ida skriver kan jag känna att bloggen betytt nästan allt för min träning. Samtidigt kan jag också förstå Helenas resonemang: Att bloggen kanske inte gör sån skillnad för träningen, men ger en fantastisk gemenskap och många nya idéer.  Det kanske låter lite kluvet? Det är det egentligen inte. Jag ska förklara:

jaglöpning

Den här bloggen föddes ur en stark vilja att skriva om löpning. Jag har bloggat länge och haft bloggar på fyra olika ställen (denna inräknad). När jag började springa hade jag en DIY och inredningsblogg. Den stackars bloggen fylldes på slutet med fler och fler löparinlägg. Jag var helt rusigt nykär i löpningen och ville bara prata om den jämt, jämt. Jag övergav därför inredningsbloggen och startade den här. I början var det lite förvirrat, men mest lycka. Jag fick så mycket pepp och jag sprang helahelaHELA tiden. Jag kände då att löpningen och bloggen var lite som början på ett nytt liv (och det var det ju på ett sätt). Jag fick så mycket inspiration av att dela tider, framsteg och resultat. Allt detta får jag fortfarande otroligt mycket pepp av. Det är bara det att livet inte alltid är så spikrakt som jag vill.

jagisolen

Det kommer ju dippar i allas träningsliv, så även i mitt. Vid sidan av bloggen har jag brottats med saker om vem jag är och vad jag vill göra. Åren innan jag startade den hade varit väldigt jobbiga. Min pappa dog och en av mina närmaste drabbades av obotlig sjukdom. Ibland har jag känt att jag inte kan leva upp till bilden av den där peppiga personen jag var precis vid bloggstarten. Ibland är jag just den personen.

Det är kanske problemet med att sätta en etikett på sig själv? Att inte riktigt kunna vara den personen jämt. Jag vet naturligtvis att ingen har tid att hålla på och fokusera på mig och min blogg och hur jag beter mig. Människor har liksom viktigare saker för sig. Men ibland har jag känt mig som en besvikelse: ”Jaha, nu tog hon en lång träningspaus igen.” eller ”Jaha, nu ska hon börja om från början igen”. I mörka stunder kan jag tro att det är så människor tänker om mig. Samtidigt vet jag ju att det inte är så. Det är jag som tänker så om mig, som jämför mig.

Som ni hör har bloggen inte bara varit pepp och glädje för mig. Fast den har ändå varit mest det, det vill jag poängtera. Men det är kanske också där svaret ligger, svaret på varför det går så trögt just nu? Jag kanske ska vara mig själv bara, med träningssvackor, omstarter och hela balunsen? Det här temat var väldigt skönt för mig. Spontant tänkte jag: ”Bloggen, ja men den är ju superviktigt för min träning”, men ju mer jag tänkte på det, ju mer insåg jag att det inte riktigt var så enkelt. Bloggen har helt enkelt varit både och. Kanske mest på grund av min egen självkritik.

charlotta2

 

 

Snabb och nyttig pasta

Jag vet inte hur det är med er, men hela sommaren har mina luncher bestått av kall mat som sallader och sånt. Nu börjar jag dock bli sugen på lite mer varm mat igen, eller som denna pasta, i alla fall semi-varm. Det blir helt enkelt en snabb och nyttig pasta! Viktigt för mig är också att speciellt lunchen går snabbt att laga. Middagen tycker jag oftast att jag har lite mer tid att lägga på, men lunchen, den ska helst gå på fem minuter.

Den här pastan som jag ska berätta om, den går snabbt och är klar på bara den stund det tar att koka pastan. Det är ju så himla bra nu också, att det finns flera pastasorter som är lite nyttigare i butikerna. Den här består till exempel av vita bönor. För att spara på tid har jag rört ihop en kall sås till. Det funkar faktiskt väldigt bra att äta kall sås till varm pasta!

pasta1

Förresten vet jag inte om jag ska kalla detta ”recept”, det är mer ett tager vad man haver-ihopsläng. Men okej, så här gjorde jag (till en person, går lätt att dubbla o.s.v): Medan jag kokade pastan hackade jag en tomat och en fjärdedels rödlök. Detta blandade jag med ca 1 dl blandade bönor, 1 msk pesto, lite stark chilisås och salt och peppar.

pasta2

När pastan var klar toppade jag den med blandningen plus lite koriander (jo, jag vet, koriander är det delade läger om). Sen var hela kalaset klart och jag hade någon slags proteinbomb till lunch p.g.a innehöll både bönor och bönpasta.

pasta3

En behöver ju verkligen inte använda sig av just samma ingredienser som jag för att göra en kall pastasås. Jag tänker att saker som avokado, majs, ärtor och kanske broccoli fungerar minst lika bra. Poängen är bara att det är så himla lätt att röra ihop en sås till pastan om en slipper hålla på och värma och greja.

 

Träningsfokus för hösten

Hej, hallå! Nu börjar vardagen leta sig tillbaka in i mitt liv. Det är bara att inse: Jag har aldrig varit någon vidare sommarbloggare. Men nu så, nu blir det nya fräscha tag. Dock kommer nog mitt bloggande att se lite annorlunda ut framöver. Jag tänker att jag mjukstartar med ett inlägg om dagen. Så har det ju i och för sig varit redan, under de perioder när jag bloggat i sommar, men ja, ni fattar?

Jag väljer att inleda den här blogghösten (är egentligen starkt emot att säga höst när vi befinner oss i Augusti, men ok) med ett alldeles nytt veckotema från BoHDen här veckan har vi tänkt att foka på just våra träningsfokus för hösten. Jag är faktiskt ganska klar över vad mitt fokus ska bli: Att få in träningen på ett smidigt sätt i vardagen. Jag är helt enkelt lite här och där i mitt huvud och liv just nu. Jag tänker att det blir så när man tar nya tag?

skor

Som det är nu tillbringas mina dagar framför datorn i mångt och mycket. Jag är helt kär i mitt jobb men det blir onekligen mycket stillasittande. Mitt mål med den här hösten är att hitta en rutin som gör att träningen faller in på ett bra sätt. Det jag vill göra är:

  • Jag vill se till att få till minst tre löppass i veckan. Hade faktiskt tänkt testa transportlöpning hur knäppt det än låter då jag jobbar hemifrån. Men jag tänker att jag vid dagens slut helt enkelt inte gör något annat än att trä på mig träningskläderna för att ”springa hem”. Jag tror att det kan bli ett smart sätt att dela av arbetstid med fritid på också.

 

  • Jag vill fokusera på att ge kroppen kärlek och stärka upp det som slits när jag sitter så mycket. Det innebär för mig att göra en kort morgonyoga varje dag. Det innebär också att stärka upp coren mer (alltid denna core). Funderar också på att köpa en pilatesboll eller någon slags balanspall som jag kan sitta och jobba på. Ni skulle se hur jag sitter nu… :-O Tillbakalutat i soffan, liksom ihopsäckad över magen. Ergonomiskt så det förslår…. eller snarare naprapatens mardröm.

Det är alltså mina två största fokus inför den här hösten. Hittills går det väl….eh… sådär. Min kropp är inte riktigt i fas efter sommarens långa sovmorgnar. Det har hänt både en och två gånger att jag försovit mig och sedan fått lov att jobba tills sent på kvällen vilket är ytterst obra.

löv2

Om du vill läsa mer om träningsfokus för hösten så vill jag tipsa om dessa två:

>Maria berättar hur hon fokuserar för att minska stressen i livet.

>Camilla berättar om hur hon kommer att träna med viktnedgång som mål i höst.

Har ni några speciella höstplaner? Något lopp eller något annat ni vill fokusera extra på inför hösten? Ni vet väl förresten att det är helt okej att delta i BoH:s veckoteman? Kan vara en bra grej att veta när bloggtorkan slår till.

löv

 

Daniel, jag och Landsberget

Alla inlägg här på min blogg skriver jag mest med tanke på er (och för att jag tycker det är kul så klart). Jag vill att ni ska kunna hitta spännande grejer, inspiration, pepp eller bara kunna känna igen er när livet inte är så lattjo. Men det här inlägget skriver jag faktiskt mest för mig själv, för att jag vill kunna kika tillbaka och minnas. Jag skriver det nu för att känslan är så färsk i kroppen och för att jag vill bevara den. Jag ska börja berätta lite om mig och Daniel:

landsberget2

När jag var 22 fick jag kontakt med en kille på nätet på ett helt random sätt. Jag visste att han hade en tjej men jag kunde liksom inte släppa honom. Jag älskade att sitta och chatta med honom långt in på nätterna. Han var så smart, rolig och härlig. Den där nätvänskapen växte till något mer och den där tjejen han hade visade sig inte vara något långvarigt. För att göra en lång historia kort bestämde sig den där 19-åriga killen att han ville komma och hälsa på mig. Jag bodde hemma i mitt föräldrahem sen en tid tillbaka då och en vacker dag dök han upp. Med en ros i handen och var mycket längre att jag föreställt mig. Vi satt på mitt flickrum och pratade och inget kändes konstigt eller spänt. Jag har alltid känt mig så himla trygg med honom. Till slut utbytte vi vår första kyss. Efter det följde hela tre år av intensiv pendling mellan varandra. Sen fick jag jobb i Västerås och flyttade in, vad jag trodde var tillfälligt i hans lägenhet. Vi har liksom alltid skyndat långsamt.

landsberget1

Ända från första början har han varit min klippa. Han var med som ett stadigt och starkt stöd när min pappa blev sjuk och senare dog. När livet varit jobbigt med utmattning och depressioner har han alltid varit mitt största stöd. Jag vill tro att jag är ett lika stort stöd för honom också.

Han är min bästa vän, han förstår mig och har lika knasig humor. Han bangar inte för en spontandans med tillhörande sång i köket en vardagskväll. Med honom känner jag mig alltid trygg och älskad plus att vi har det så jäkla roligt.

landsberget3

Men i alla fall, vi snabbspolar framåt till i förrgår kväll då denna fantastiska person jag lever med plötsligt föreslog att vi skulle åka till en utsiktsplats på Landsberget. Det var redan rätt sent och han var rätt stressad och konstig när jag föreslog att vi skulle koka kaffe och ta med. Till slut kom vi iväg och  fram till den där utsiktsplatsen. Eller nja, vi kom fram till stigen upp som visade sig vara mycket mindre stig än vad den var klättervägg. Jag springer ju och tycker mig ha rätt hyfsad kondition men höll i alla fall på att dö flåsdöden under färden upp.

Väl där visade det sig att det där utkikstornet inte alls var den barnfamiljsanpassade varianten jag tänkt mig. Det var istället ett gammal militärt utsiktstorn med smala stegpinnar som såg helt ostabilt ut.

torn

Jag vågade mig upp till första avsatsen, sedan började jag faktiskt småsnyfta och darra i knäna. Alla bilder ovan har därför Daniel tagit eftersom han vågade sig en bit upp. Efter den misslyckade utsiktseskapaden fikade vi lite. Sen började det bli väldigt mörkt och jag fick bråttom ned till stigen igen. Och då, på en brant stig i mörkret i skogen, friade Daniel till mig <3.

Det blev alltså inte som han tänkt sig, med ett frieri på ett utsiktstorn i solnedgången. Men det blev ändå det bästa frieri jag kunnat tänka mig. Jag var så otroligt oförberedd att jag började snyfta (läs fulgråta), något jag aldrig trott att jag skulle göra.

Och ja, nu är jag bara så himla glad och varm över hela grejen. Nästa sommar gifter vi oss efter 15 år tillsammans. Som alltid skyndar vi långsamt.

När livet är enkelt

Igår packade vi in oss i bilen och styrde rätt ut i skogen på grusiga småvägar. Eller, innan dess stannade vi till vid affären och köpte massor av sånt som är gott, till exempel: ciabatta, hummus, kronärtskockskräm, oliver och vegetarisk salami. Sen tog vi med vår matsäck och åkte rätt ut i skogen tills vi kom fram till en liten skogssjö. Vi traskade en bit längst stranden och hittade en fin plats att bre ut filten på. Vid det här laget var jag helt överhettad efter bilfärd och promenad i värmen. Men så snart jag doppat mej i det svala vattnet kändes allt bra igen. Efter badet åt vi matsäck -Smakar mat någonsin bättre än efter ett dopp?

Vi satt en lång stund där vid vattnet sen, pratade och bara hade det härlig. Ni vet, ibland kan man drabbas av den där känslan av total lycka? Så där så att en vill stanna tiden? Exakt så kändes det igår. Tänk att det ändå behövs ganska lite för att känna så. Bara lite vatten, fin natur, någon en tycker om och god matsäck. Rätt värt ändå va? 🙂

sjö2

fot

picknick

sjö1

Semester!

Jag skrev ju tidigare att det inte blir någon semester för mej. Men så bestämde jag mej för  att jag ändå är värd en liten minisemester. Tre små dagar att koppla bort alla måsten på och göra sånt som är härligt. Även om jag jobbar fritt och kan bestämma över mina egna tider, så är det ändå något speciellt med att säga att en är heeeelt LEDIG. Det innebär att det dåliga samvetet över saker en kanske borde ha gjort försvinner och att en bara kan slappna av. Idag är jag inne på min tredje och sista dag av min lilla semester.

Jag har kommit på att jag egentligen inte kräver så himla mycket av livet för att jag ska må bra. De här dagarna har vi gjort små utflykter och bara haft det fint. Det räcker liksom för mej. Igår åkte vi till Strängnäs och strosade och åt vid hamnen. Alltså, Strängnäs är så himla, himla fint och mysigt! Idag är planen att köpa med oss allt som är gott och sedan åka till någon mysig badplats för att bada och ha picknick -Typ det mysigaste en kan göra enligt mej. Jag tänker surdegsbröd, hummus, oliver, jordgubbar och sånt…mmm

Tänk ändå, vilken skillnad det kan göra för själen, att bara ta några dagar ledigt. Prickade ju in det ganska bra också kan jag tycka, nu när det blev supervarmt och härligt.

hundkex

lada

(Bilder från Dalarna i midsommras)